Hemlängtan

När jag har hemlängtan drömmer jag alltid. Långa invecklade drömmar i starka färger och lika starka känslor.

Min längtan efter Sverige är alltid väldigt påtaglig. Men, som nu, när solen skiner och en Sverigeresa är så nära, då kan den nästan gå över styr.
Det är då de kommer fam från djupet - minnena. Otroligt klara minnen, underbara, ljuvliga minnen som gör hemlängtan outhärdlig. Jag längtar efter människor som inte längre finns och platser som inte längre är mina. Minnen från min barndom. Ett barns minnen och ett barns kärlek.

Dagens pyttelilla historia är inget annat än ett klart och tydligt minne. Av en tid, en plats och en människa som inte längre finns.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Jag är på väg till stugan. Så exalterad att det nästan gör ont i magen! Jag är ung. Bara ett barn. Kanske en 7 år gammal? Solen skiner in genom fordens bakruta. Jag längtar.När vi äntligen kommer fram till den gamla grusvägen tar jag av mig bältet. Åh, så förbjudet att ta av sig bältet medans bilen fortfarande är i rullning! Jag får syn på stugan. Där är hon. Min gamla farmor. En liten bunke i sin hand, på väg från vattnet och upp till stugans dörr. Jag hoppar ur, springer fram och slänger mig om halsen på henne. Känner doften av tvål, mentolcigaretter och stekt strömming. Mina absoluta favoritlukter i hela världen. 

När man rensar strömming klipper man bort huvudet från nacken. Men inte helt av! Man vänder sen saxen och klipper utefter buken fram till stjärtfenan. Man tar ur inälvorna med pekfingret. Farmor har knotiga mjuka fingrar, och vi blir båda kladdiga från fiskrenset. Måsarna flyger över oss och skriker som galna. När vi är klara lämnar vi renset på stenen och går upp till stugan. Måsbuffet.

När vi ätit ligger vi på sängen. Kaffevattnet är på gång i den vackra kopparpannan. En orange fluffig filt. Farmor smeker mig på magen. Berättar historier. Om hur hon cyklar överallt. Klättrade upp för bron och hoppade i forsen. Hyss och jävelskap. Stark och busig. Jag vill vara som hon. Hon berättar historien om rödluvan på sitt eget sätt. Men hur låter egentligen räven? "Räv, räv", säger farmor.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nu när jag skrev ner det här minnet kunde jag inte sluta gråta. Det här får mig verkligen att känna mig levande - känslan av otrolig sorg, blandad med glädje. Glädje över att ha så fina minnen och att ha fått träffa en så fin människa.

Jag gick in till badrummet för att snyta mig och torka mina tårar. Och där mitt i mitt fönsterlösa badrum hör jag en mås skrika till, alldeles nära mig. I några få sekunder visste jag att jag inte var ensam!

Sedan tog hjärnan över såklart. Jag vet att måsarna flyger upp till Edinburghs innerstad och letar mat ofta. Jag vet att måsen sitter på mitt tak, precis där utsläppet är för min badrumsfläkt.

Men jag vet också att jag faktiskt inte är ensam. Jag är den jag är på grund av de människor jag mött och de historier de delat. De lever kvar genom mig och de sätt jag lever mitt liv på.

Nu ska jag ut i solen och cykla!!

//  Tee  --  Tror att det får bli en tur till fiskmarknaden i morgon för ett strömmingsinköp.