Om att vända sig utåt

Jag är en navelskådare av rang. Varje dag analyserar jag mig själv, mina beteenden, och mina resultat.
Vissa säger att det här är ett bra beteende - man sätter fingret på sina problem, och kan snabbt hitta en lösning. Man kan utvecklas. Bli bättre. Bli lyckligare.....

Huruvida detta funkar eller inte återstår att se.. :)
Men igår fick jag syn på en jätteintressant artikel av en psykolog som hävdar att vi borde krypa ut ur vårt skal och istället för att sträva efter att förbättra oss själva konstant - våga stå still. Mycket intressant intervju och väl värd en läsning!

Här hittar du artikeln

--Tee

Är det tungt på jobbet, eller är jag bara en gnällspik?

Nu när jag är tillbaka i Edinburgh efter vår fantastiska Turkietresa (ska rensa upp bland bilderna senare och kanske lägga upp ett par här) så är jag även tillbaka i filosofträsket - det är ju nämligen där jag bor! Med en massa nya tankar och koncept, likt gyttja, upp till typ armhålorna.

Medan jag var i Turkiet så fick jag syn på ett mejl som tipsade om ett jobb som skulle kunna passa mig. Jag älskar ju att kommunicera vetenskap, genom föreläsningar och publikationer, och tjänsten som jag blev tipsad om var helt enkelt "vetenskapskommunikatör"!! Waoo!! Perfekt tänkte jag. Jag har ju haft det så tungt på jobbet, med att komma in i mitt nya forskningsområde och allt, att det kanske är dags att söka nytt? Sluta forksa och koncentrera mig på att bli kommunikatör?

Så jag ställde in hjärnan på att jag skulle söka tjänsten, och började tänka på CVt och det personliga brevet.

Men då - då tog det stopp!

Jag kunde inte koncentrera mig. Jag hittade inte tiden till att söka. Jag hittade på en mängd ursäkter till att jag inte hade tid att fixa CVt just nu. Och så vidare.

Ända tills jag kom på att det faktiskt är för att jag inte VILL ha ett annat jobb! När jag på riktigt tänkte att jag skulle byta jobb, då kändes det inte alls bra.
Jag insåg att jag faktiskt VILL fortsätta, även om det är asjobbigt. Jag VILL klara detta. Jag VILL forska här. Jag ska tamejfan bita ihop.

Så, tja, jag får väl helt enkelt ge detta som ett typ av självhjälpstips: Tees Gnällspikstest.
Har du det tungt i nån situation och , vill veta om du bara är en gnällspik,eller om det faktiskt är dags att dra vidare - låtsas som om du bestämt dig, och börja agera som om du ska ta dig ur situationen. Hur känns det?

Kör hårt.   //  Gnällspik Extraordinaire

Om att motivera sig (a.k.a Självhjälpsnörden tipsar)

När det kommer till att motivera sig själv till att jobba hårt för att nå sina mål, så finns det ca 514236  olika självhjälp-gurus som har ca 514236 olika strategier.
..
Och jag har säkert provat varenda en! :)
..

Så nu när jag ser tillbaka, och försöker utvärdera hur det gick, ja då har jag ett gäng vinnare och också ett par förlorare som jag tänkte introducera i det här inlägget. Kanske kan de funka för andra?

För mig är nyckeln att få FINGRARNA UR.. :) Att gneta på helt enkelt.

Jag börjar med förlorarna:

.: Tees Tragiska Tips :.  

1.  Låtsas vara den du vill vara, så når du dit fortare!

Nope. Funkar inte på mig. Jag försökte verkligen för ett tag sedan! (länk) Om jag försöker inbilla mig att jag vet en hel massa om mitt nya forskningsområde, och sedan går på ett möte där jag inte vet något alls, så kan humör-kraschen bli jättestor! Jag blev ofta jätteledsen! Just för att jag hela tiden gick och jämförde mig med hur jag BORDE vara. Det blev smärtsamt uppenbart att jag hade ofantligt långt att gå till mitt mål..

2. Fokusera på ditt stora mål hela tiden!

Nope. Funkar inte heller. Lite av samma anledning som att jag inte pallar det övre tipset. Att tänka på ett stort, inspirerande mål, det blir helt enkelt för jobbigt. Skillnaden mellan vart jag är och vart jag ska är plågsamt stor... Fyran va dålig jag är... osv.. 

..::..::..

Men! Inget ont som inte har något gott med sig! För den gemensamma nämnaren för saker som inte fungerar på mig är att det är för långt fram till målet. 

En av mina mest motiverande citat kom underligt nog från en lärare på en sommarskola i kvantkemi som jag var på för några år sedan:

Hur äter du en elefant?

- Bit för bit..

Och det är ju precis så det är. Man måste dela upp saker och ting i små delar!

Vilket leder till vinnarna:

.: Tees Triumfer! :.

1. Älska dig själv

Japp. Det säkrade sättet att förkorta avståndet till dit du vill är att ta hand om sig själv. Om målet är att vara framgångsrik och ha god självkänsla, så kommer du genast lite närmare målet om du jobbar på att vara nöjd med dig själv här och nu. Att skriva "Jag är bra-bok", enligt Mia Thörnbloms anvisningar (Länk till hennes superbra bok här), är guld värt och funkar fint.

2. Dela upp målet

Precis som vid elefantätarexemplet i citatet ovan så måste målet vara uppdelat på massor med små delmål. Jag har ett STORT mål som jag delar upp på i små bitar. Kanske kommer det att ta många år att nå dit! Sedan kör jag något som kallas Dreamlining, (här är en länk Martinas.nu där hon beskriver det bra), och jag börjar med att skriva mål för det kommande året. Sedan delar jag upp även de målen till mindre steg som jag kan klara på 6 månader, och gör en 6 månadersplan. Sedan delar jag upp det på månader. Vid starten på varje månad går jag sedan in och delar upp delmålen på veckor, och varje vecka gör jag en DAGSplan! Om det behövs så kan jag även dela upp, till exempel skrivprojektet, i delar som tar 15 minuter att genomföra (länk här till den metoden). Det håller mig verkligen motiverad! För då har jag en bit framför mig som jag vet att jag kan "äta upp", utan att få ångest för att jag är så långt ifrån att äta en hel elefant.

Så varenda 15minuterspass jag gör idag kan jag lätt se som en bit som tar mig mot mitt fantastiska slutmål!

Skrivardag

Idag sitter jag på biblan och skriver ihop min senaste studie.

Ser lugn ut, trots min Meshugga-playlist i hörlurarna!
Dödsmetall skriver man bra till

Innan jag doktorerade så tyckte jag att det tråkigaste som fanns var att skriva vetenskapliga artiklar.

Fy fasen för all press att få ut resultat så fort som möjligt! Och vilken TID det tar att få i ordning alla grafer/tabeller och dylikt. Och när artikeldjäveln väl är klar skickar man in den till de gråa gubbar som ser över artiklarna för den tidskrift man valt, och sedan är det bara att vänta på sågningen...

Men nu för tiden känns det mycket bättre. Kanske är det för att man utvecklar tjockare skinn ju mer man provar?
Eller så är det att själva processen blir mer strömlinjeformad ju mer man nöter in den. Just nu är jag riktigt nöjd med den process jag har, så jag delar med mig av några punkter här tänkte jag!

1, Analysera alltid resultaten så fort du har dem.
Vänta inte tills allt "är klart". Kanske upptäcker du tidigt att idéen du hade inte höll måttet? Eller kanske hittar du ett bättre resultat än du trodde? Eller så gick det precis som du tänkt dig. Och då kan du slappna av och börja tänka på hur du ska presentera arbetet på bästa sätt, innan du ens har alla resultat.

2, Gör världens snyggaste grafer, tabeller och illustrationer - på en gång.
Att ha fina bilder redo gör att man liksom blir färdig fortare. Och genom att tänka på bilderna (vad visar dom? - vilka data är bäst att presentera med tanke på vad du vill förmedla?) så skriver artikeln nästan sig själv efteråt. Du har ju tänkt igenom den redan!

3, Sist men inte minst vill jag presentera:
  ::  Tee´s - Tidspressar - Tips  ::
Nu till det värsta. Att ta fingrarna ur sätta sig ner och skriva... Då måste man faktiskt tvinga sig själv lite. Och komma åt sin egen inre motivation. Det bästa tricket här är att skriva på tid, och koppla bort alla spärrar. Ofta när man skriver text så sitter man och redigerar sig själv, och det tar precis hur lång tid som helst. Men för att tillåta tankarna flyta på så funkar mitt tidspressar-tips perfekt. Så här brukar jag göra, för att få det mesta av min publikation skriven snabbt.
Börja med att öppna ett dokument som passar den publikation du vill publicera för (eller den du DRÖMMER om att publicera för.)
-- Sätt en timer på 10 minuter. --
Skriv nu snabbt ner alla rubriker och underrubriker. Skriv ut vart du vill placera dina bilder och tabeller om du har några.
 Ett exempel:
   Introduction
   Results
      Symmetry Results
      Table 1
      Monomeric Proteins
      Figure 1
      Higher symmetry Proteins
      Figure 2, Figure 3
   Discussion
   Conclusion
   Material and Methods
Sedan (fortfarande inom de 10 minuterna!) Skriver du ett KLADD-abstrakt.
Typ.
"Proteins are awesome in general and often form symmetric structures. We looked at both monomers and higher order symmetries of proteins, using a really fabulous method.We found that they are equally awesome, and have potential for general marvellousness in the future."

Så. Nu när du har den övergripande informationen i huvudet är det dags för nästa tidspress.
-- Sätt en timer på 25 minuter --
Ta nu 25 minuter och skriv så mycket du kan av introduktionen. Varför är de här resultaten viktiga? Varför ska läsaren ta av sin dyrbara tid och läsa vidare? Du får INTE gå tillbaka och göra om. Bara skriv. Låt det bli helt fel och galet. Skriv så mycket och så fort du kan.
-- Ta 5 minuters ledigt --
Sträck på dig. Ta ett glas vatten eller en kaffe. Lyssna på en bra låt. Läs TeeTime :)
-- Ta nästa rubrik ovan och skriv i 25 minuter. --
Fortfarande är det viktigt att du INTE bryr dig om det blir fel.
-- Ta 5 minuter rast --
Osv.

Så. Nu har du en artikel. Asdålig, halvfärdig och säkert helt kaotisk, men ändå - En artikel!

Jag brukar nu ta en dag till att skriva varje del. En hel dag för varje liten rubrik, brukar innebära rätt bra text. (så länge en har gjort del 1 och 2 här ovan, och sett till att resultaten är bra och snyggt presenterade redan..)

Jahapp, det var nog det.

Om man skulle sluta blogga och ta ännu en 25minutare då..

Oj, vilket intressant sommarprat!

På min promenad till jobbet i morse så lyssnade jag på Alice Teodorescus sommarprat. När jag väl var framme blev jag till och med tvungen att sitta och bara stirra ut genom fönstret i 20 minuter för att lyssna klart.. :)
Oj, vilken inspirerande människa! Hon har jobbat hårt och är inte rädd för att vara sig själv. Sån vill jag också vara!

Här är länken:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/582925?programid=2071

Det är bara ett litet krux... Jag håller inte med hennes politiska ståndpunkt. Det är riktigt svårt för mig att sätta mig in i hur hon, som är så logisk och intelligent, inte verkar dra samma slutsatser som jag! ...Vilket kanske säger mer om min empatiförmåga än något annat...men hur som helst:

Så här;
Hon pratar en hel massa om sin bakgrund. Om Rumäniens kommunism, förföljelse och hur hon tog sig till Sverige. Om ensamheten och om hur hon var tvungen att jobba hårt.
-- Väldigt imponerande, och framför allt motiverande, tycker jag!

Sedan nämner hon hur viktigt arbete, och att försörja sina nära och kära, var i hennes familj. Om hur de alltid kände tacksamhet till sitt nya hemland.
-- Också väldigt imponerande och motiverande att höra!

Men... Sedan säger hon att hon tycker att staten bara borde hjälpa människor att göra klassresor, inte stötta för mycket. "vill du åka med tåget får du faktiskt kliva på själv". Hon klarade ju att göra en klassresa, då borde du också kunna göra det!

Så hon glömmer liksom bort det hon precis sagt. Nämligen att det i hennes fall var familjens inställningar som fick henne att lyckas.

Så vad menar hon då?
-- Hade du inte turen att ha en hårt arbetande och kämpande familj som ser till att dina värderingar överensstämmer med hennes -- sorry, tåget gick.

Nej, det här är en klassisk högerpolitiks paradox. Man säger att staten bara ska hjälpa till i den mån att de som arbetar mot sina mål når dem. Att alla som kämpar hårt kan nå sina mål. Att alla som kämpar hårt får ett drägligare liv! 
Här håller jag med till fullo. Jag älskar motivationsaffisher och bloggar. ALLA kan bli vad de vill! Men anledningen till att jag vet det, är att jag är uppvuxen i trygghet, i en stöttande miljö.

Man får inte glömma bort de som inte föddes med den lyxen. De som föddes utan motivation. Utan hopp. I en skitfamilj.
Man får inte glömma bort de som är sjuka. Som kanske vill precis lika mycket som du, men som inte kan.

Förlåt, tåget gick...

Tiden...

Idag skriver Olof Röhlander ett fint "peptalk" om hur vi ska ta till vara på vår tid här i livet på bästa sätt. Han tycker att vi ska fundera på vad som är viktigt för oss.

Och det är ju bara att hålla med. Självklart ska vi fokusera på det som är viktigt för oss själva - och göra så mycket som möjligt av det vi tycker om under den lilla tid vi har här.

Men när jag läste inlägget så var det en detalj som förvånade mig. Olof tycker nämligen att vi ska försöka vara medvetna om vår begränsade tid. Han påpekar att .. "Det är som att medvetenheten om att tiden är utmätt aldrig riktigt får fäste hos vissa" .. och tycker att det där med att vara medveten om din egen dödlighet är det som gör att vi fokuserar på det som är viktigt.

::

Men här tycker jag precis tvärt om!

::

Jag tar en semesterresa som exempel:
Två veckor på ett hotell utvid en varm strand vid medelhavet någonstans. Du står där på tröskeln till ditt svala hotellrum med din resväska vid fötterna - fullpackad med blommiga skjortor, saronger och fulladdad kameraförsedd elektronik.  I den situationen, om någon, är din tid utmätt. Två veckor. Från och med nu.

När har du störst chans att göra det som är viktigt? Och när tror du att du har störst chans att verkligen leva i nuet under din resa?

Om vi är medvetna om att det bara är två veckor kvar innan semestern är över är risken överhängande att tankar såsom dessa poppar upp i sinnet:
Du har bara två veckor på dig att njuta så mycket som möjligt!! Njut!! Nu!! innan det är för sent!!
Visst kan det leda till att du bokar upp dig på ALLA utflykter som hotellet har att erbjuda första veckan och tar 200 bilder på dina knän när du solar på stranden under första dagen. Men risken är också stor att resväskan aldrig blir uppackad (vi ska ju hem snart!) och att det där besöket till en närliggande byn dagen innan flyget går inte blir av (vi har så lite tid - vi hinner inte)

Men om vi å andra sidan låtsas om vi har all tid i världen? Då får vi kanske sådana här tankar i stället:
Ärs, jag tar en utflykt en annan dag! Jag lämnade mobilen hemma, så jag får ta bilder på den där fina palmen imorgon istället.
Visst kan det leda till att ingen utflykt blir av. Och ditt instagram-flöde lämnas plågsamt tomt.
Men det är också mycket möjligt att du packar upp resväskan, ser till att rummet ditt är så som du vill ha det och går och köper en flaska gott vin att ha i hotellkylen. Och kanske gör "all tid i världen"-tänket så att du får se den där byn trots allt.

När är det mest sannolikt att du ser till att du har det så trevligt som möjligt, och gör det som är viktigast för dig själv : När du ändå snart ska hem, eller när du ska vara här för evigt?

Vem startar en ny utbildning med bara två år kvar till pension? Vem njuter av att anlägga en ny trädgård trots att en husflytt är planerad till nästa år?  Vem lägger energi på att bli sams med sin partner om man ändå inte tror att det kommer hålla i längden?

Vem ser till att fylla livet med viktiga stunder : Den som ändå nog inte har tid eller den som har all tid i världen?

Jag tror den senare. Jag menar, vem fasen skulle "hålla ut" med ett skitliv i all evighet?!

om pedestaler, postdoktorer och pissångest..

När jag tog mig en titt i den senaste litteraturen nu i morse så fick jag syn på en artikel om PostDocs - alltså forskare som jag själv som fått ett kort tidsbestämt kontrakt efter doktoranddisputationen. Den pratade om hur problematiskt det är att det finns så många PostDocs och så få akademiska positioner, och hur många människor som blir tvingade att sluta sin akademiska karriär i förtid för att de aldrig får ett permanent jobbkontrakt.

Jag fick genast grov ångest... Tänk om jag tar upp onödig plats som en riktigt framgångsrik forskare skulle kunnat använda?!

Jag har ju bara för ett halvår sedan bytt forskningsområde och är - om jag ska vara helt ärlig - rätt så usel på att ställa om och har knappast kunnat bidra forskningsresultat av hög kvalitet än så länge. Jag tappar ofta motivationen och känner mig lite "efter" i största allmänhet. Det leder ofta till en ond spiral av dåliga tankar. Funderingarna bukar kunna sammanfattas med känslan att Jag förtjänar inte att vara här...

För så är det. När trycket blir för högt, och man ser hur många väldigt duktiga forskare kämpar för att få en tjänst, då börjar man ifrågasätta sig själv och gå igenom sina egna erfarenheter och kunskaper  med luskam. Man sätter väldigt gärna upp andra forskare på en gigantisk pedestal, i skinande marmor, och sig själv på en liten träpall bredvid.
Är det så inom andra yrken också, undrar jag?

Om jag ska vara ärlig - igen- så har det faktiskt gått bra för mig. Jag kan rätt mycket om kemi, och om fotokemi, och är stolt över de kunskaper jag tar med mig. Och jag tror att jag nog kan bidra till forskningen på det nya institutet också. Det kanske tar lite tid som kanske kunde spenderats bättre, men vem är det som säger att inte jag är värd den tiden? Och om jag inte får till det - om jag helt enkelt aldrig fattar biologi och bioinformatik - varför gör det så mycket? Varför får inte jag göra fel?

Nej, det tuffaste i livet kan nog vara att hitta en balans mellan att våga sig på något nytt och att våga förlora det. Jag tror stenhårt på att det är bra för själen att prova ALLT. Minst två gånger. Att slänga sig in i det som verkar roligt, oavsett om man klarar av det eller inte. Bara för att testa. Men att ha ångest efter man slängt sig ut, och för att man gjort fel, det är nog det mess kontraproduktiva som finns.

Så jag ska sluta med det. Nu.

Om att be om hjälp, och sluta gräva gropar

Idag var sista dagen hos min terapeut. Underbar känsla!

Jag är en stressad själ i största allmänhet, med ofantligt höga krav på mig själv, och ibland så går det hela över styr. För ett litet tag sedan upptäckte jag att jag befann mig i en grop. Jag, som i vanligt fall brukar kunna tänka rätt så klart, kände plötsligt att min självkänsla var körd i botten! Jag hade precis bytt jobb och startat en prestigefylld forskartjänst inom ett nytt område. Det första som hände var att det nya ämnet kändes OFANTLIGT STORT! Gigantisk uppförsbacke. Och när man är van vid att vara riktigt bra på det man gör så kan nybörjarkänslan bli en nådastöt. Det blev den för mig.

Helt plötsligt satt jag där och stirrande ut i rymden, eller smet hem tidigt från jobbet för att hinna med mer självömkan. Retoriken gick ungefär så här: Jag som i vanliga fall kan koncentrera mig, varför kan jag inte det här!?? Är jag helt dum i huvet!? Det här är ju en jättebra chans för karriären!? Jag är så djävla värdelös som inte får igång motivationen att lära mig snabbare!!??   Det var så illa att jag hade svårt att sköta jobbet mitt överhuvud taget.

Så jag bestämde mig för att, om jag vill behålla jobbet, är det nog bäst att jag hör av mig till universitets psykolog. Jag fick träffa en jättefin terapeut en timma i veckan under 6 veckor.

Jag hade själv inte insett det, men bara att få prata kan göra otrolig skillnad! Att prata med någon som du VET varken kommer att döma dig eller föreslå lösningar kan vara en lättnad. Det blir som om att man tar ut alla tankar och lägger dom på bordet, och sedan funderar över dem, utan press.

Jag har det fortfarande tungt på jobbet. Har dagar när jag hatar mig själv och mitt beteende. Men när man spenderat en timma i veckan med att diskutera hur hårt man kan döma sig själv ibland, så är det mycket lättare att man tar sig ur det dåliga tankemönstret.

Så istället för att helt plötsligt hitta sig själv i botten på en grop man grävt med dåliga tankar, kommer man på sig med spaden i hand innan man hinner ner så långt. Då kan man fundera på om man ska vara så hård med sig själv. Kanske ska man försöka skratta åt sig själv, ta en promenad och seda lägga ner spaden och fortsätta framåt så gott det går. 

En liten nätt kopp kaffe kan också hjälpa

Är lathet verkligen en dödssynd?

En av de sju dödssynderna är att vara lat. ::Lättja::.
Tillsammans med tyngre grejer som avund, vrede, och min personliga favorit, frosseri, så är alltså att vara lat en av de attribut som ger enkelbiljett till helvetet självt. Svavel och eld i ca. en evinnerlighet.

Men är det verkligen så illa?

Alltså, jag menar så klart inte att jag på fullast allvar tror på någon typ av helvete (i alla fall inte efter döden.. men som alla som stått i kön till ett försenat ryanair flyg så är jag kluven angående helveten här på jorden.. hursomhelst..), lättja är trots allt allmänt sett som en negativ egenskap.

Men jag tycker faktiskt inte att lättja är så himla farligt.

Tvärtom tror jag faktiskt att lathet kan vara riktigt bra -- och kanske till och med det ultimata framgångsreceptet för människan!

Jag ska förklara hur jag tänker.

::::::::::

Att arbeta är idag det finaste som finns. På vilken förfest som helst vet man att frasen Jaha, och vad jobbar du med då? är så gott som garanterad. Och att svara något av alternativen: arbetslös/jobbsökande/sjukskriven/lyx-man/nä, asså jag vet inte vad jag vill syssla med så jag gör ingenting, gör att man direkt åker ner några nivåer i den sociala hierarkin. Man ska helst flänga mellan möten (gärna på lunchen, så att man liksom inte slackar för mycket mellan tuggorna!) och skriva viktiga rapporter till sent in på nätterna.

Men är verkligen arbete det som gör oss värdefulla, som människor?

Fram till för bara några hundra år sedan så var arbete något man gjorde för att överleva. Man byggde sig ett skydd, jagade eller odlade något att äta. Och så var det med det.
Men allt eftersom mer moderna samhällsstrukturer togs i bruk, så blev också förmånen att inte arbeta det som var värdefullt. Var man privilegierad kunde man kräva både skatt och hyra från sina undersåtar, och därigenom hålla sig ifrån arbete. Arbete var för de fattiga och från en lägre klasstillhörighet, medan lättja och fritid var till för de som kunde förkovra sig i litteratur, konst och vetenskap. Att tänka var i stort sett tillägnat överklassen. Det var ungefär vid den här tiden som "arbete är en dygd"-snacket började gå.
För tänk om bönder/arbetarklassen fick för sig att de inte ville bidra till toppskiktet på gården/fabriken? Hur skulle då överklassen/ få in de grödor/pengar/etc de behövde? De måste ju förstå att det är deras lott i livet att arbeta!

Eller som en engelsk 1890tals hertiginna uttrycker det:

"What do the poor want with holidays? They ought to work."

"vad ska de fattiga med semester till? De borde arbeta." 

:::::::::

Nej, det där om att arbete någonsin skulle vara någon typ av allmän dygd, förutom för att sätta vår egen mat på bordet, det är en myt ända från det gamla bondesamhället som tyvärr fortfarande genomsyrar vårt tankesätt.

Men vad ska vi göra då!? Det är ju så här samhället fungerar!

Min egna husgud Bertrand Russell, skriver i sin fantastiska essä In Praise of Idleness hur han tycker att vi alla har rätt till ett liv utan stress, oro och magsår. Och att lösningen är att vi kortar ner arbetsdagarna till fyra timmar. Detta skrev han på 20 talet. Vilken hjälte!

Han poängterade även en bonus med korta arbetsdagar: Det ger oss alla tid att förkovra oss. Gemene man får tid att läsa om ekonomi och politik och utöva och njuta av konst och musik. Och specialister, såsom läkare, lärare etc, får tid att hålla sig uppdaterad på den senaste forskningen. Perfekt.

"If, at the end of the war, the scientific organization, which had been created in order to liberate men for fighting and munition work, had been preserved, and the hours of the day had been cut down to four, all would have been well. Instead of that the old chaos was restored, those whose work was demanded were made to work long hours, and the rest were left to starve as unemployed. Why? Because work is a duty, and a man should not receive wages in proportion to what he has produced, but in proportion to his virtue"

"Om vi hade tagit all den vetenskapliga utvecklingen, som kom till när vi behövde frigöra människor till att delta i första världskriget, och låtit den förkorta våra arbetsdagar till fyra timmar, så skulle allt ha varit bra. Istället lät vi det gamla kaoset ta vid, och de som hade jobb fick fortfarande jobba långa dagar medan de arbetslösa blev lämnade till svält. VARFÖR? För att arbete är en dygd och en människa borde inte få lön i proportion till vad hen producerat, utan i proportion till sin dygd. "

Helt absurt om vi tänker på det!

Nej, jag tycker verkligen att det är dags att vi delar på inkomsterna och delar på arbetsbördan. Enkelt! Vi producerar så otroligt mycket mer nu än vi kunde drömma om bara 30 år sedan. Men vi är fortfarande mer  arbetslösa. Vi jobbar fortfarande ihjäl oss för att ett toppskikt ska kunna bli rikare, och utöka samhällsklyftan.

Det är dags att vi blir lite LATA. Det vill säga, tar tillbaka rätten att tänka själva och utvecklas i alla områden av livet. 

Underbara klara skriver väldigt bra i den här artikeln om hur illa hon tycker om arbetslinjen, och hur även hon tycker att det är självklart att dela på de arbeten som finns. Både för vår egen, men också för miljöns skull.

Och så sent som idag, skriver Blondinbella om hur hon tror att vetenskapliga framsteg är viktiga för framtida jobb, och jag håller helt klart med.
Men mitt ess i ärmen är att jag även hoppas att framstegen låter oss jobba ännu mindre !

Ideallösningen, a la Tee:

Låt oss alla se till att det finns ett skyddsnät i form av väl fungerande statlig välfärd, se till att vi delar upp arbetsbördan så att människor slipper gå på bidrag, och samtidigt frigör fritid till oss alla så vi kan njuta av livet och förverkliga oss själva. 

//  Tee

Lite fredagspepp!

.. och LCHF vänligt tips :)

Morgonmöte i snö

Å, vilket inspirerande möte jag haft nu på morgonen!

Fick en bild på det vackra snötäckta slottet från ett skitigt bussfönster

Jag är väldigt intresserad av att starta ett eget bolag (har massvis med affärsideer av .. hmm, varierande kvalitet...) och nu, medan jag har något så ovanligt som ett treårigt forskarkontrakt så är det ju perfekt att börja spåna lite på sidan av, tänkte jag.

När jag först började kolla upp vilket stöd de finns för nya entreprenörer här i Edinburgh blev jag helt ställd - Här finns hur mycket som helst!
Som universitetsanställd är man speciellt stöttad när det gäller att starta bolag, och både pengar och praktisk hjälp finns att få. Edinburghs Universitet är väldigt måna om att vara, så att säga en vagga för entreprenörer och start-ups. De vill bli sedda utifrån som ett innovativt universitet, och hjälper alla så mycket de kan, även om de inte alltid får något direkt tillbaka. Tänk om andra större bolag tänkte på samma sätt!
Så när jag blev kontaktad av en av representanterna för universitetets Business School och erbjuden ett möte med tillhörande idebollande så nappade jag direkt. Och nu är jag helt fylld med energi och vill inte göra annat än att skriva ner en saftig Business-plan!
Hur ska en kunna koncentrera sig på sitt vanliga jobb nu??!

Men även utanför universitetet finns massvis med hjälp och information. Det är Networking-events, Bootcamps, hjälp från både jurister och revisorer helt gratis, och en hel massa annat. Jag har redan skrivit upp mig att medverka i ett Bootcamp och en företagstävling. Spännande!

Men först, som sagt, lite forskning..

//  Tee

Spring i bena

Så... det är ingen hemlighet att jag är en väldigt lat och bekväm människa, och jag gör sällan saker som är jobbiga eller tråkiga.... Vilket tyvärr innebär att jag förmodligen kommer dö av en hjärtattack, alternativt kvävd av vaniljglass, mitt i en champagne-driven orgie, om jag inte skärper till mig lite!

Missförstå mig rätt - Jag tror på fullaste allvar att lathet och bekvämlighet är en dygd.
MEN, jag är också medveten om hur otroligt bra det är för hälsan att göra det som är tråkig och jobbigt. Typ att jogga.

Idag, för första gången på ett ÅR, så tog jag mig ut i joggingspåret! Och det kändes bara lite som om jag ville dö- Framgång!

//  Tee

Senaste rönen kring ditt KÖN

Så, alla som inte levt under en sten de senaste årtiondet har väl inte undgått att följa utvecklingen som pågått i Sverige, när det gäller synen på kön och könstillhörighet.
Det är feminism, LGTBQ rörelser och HEN-uppror. Det är läskiga konservativa politiker och livsfarliga antifeminister och Breiviks fanklubb.

När man pratar kön, och speciellt könsuppdelning brukar gnistor flyga.

Om man befinner sig mitt i den här härvan och försöker hålla ett samtal, så finns det ofta de som älskar att dra fram ett trumfkort ur ärmen: Jamen OKEJ om du vill vara jobbig och så djävla PK. Men det är ju faktiskt BIOLOGIN som styr! Det kan vara den där sura nere på affärn, eller en ignorant morbror. De stoltserar stolt ut att, oavsett hur PK och inkluderande man vill vara när det gäller de sociala könsnormerna så ser ju faktiskt biologin ut på ett visst sätt, och så är det med det!

Men sanningen är att från den här sidan biologin så är saken långt ifrån solklar..

::::::::::

Biologer har länge vetat att frågan om kön, och speciellt hur man definierar någons kön, är långt ifrån så rätt fram som vi tror. En mycket bra artikel kom ut bara för några dagar sedan, i den prestigefulla tidskriften Nature, som ingående beskriver hur forskningen ser ut på det här området, och väcker många intressanta frågor.

Så låt oss snacka kön.
Vi börjar med den anatomiska delen. Det finns ju bara snopp eller snippa att välja mellan!
Sanningen är att de första fem veckorna av ett fosters utveckling finns det faktisk ingen indikation på ett barns kön.
I flera årtionden trodde forskare faktiskt att den kvinnliga könsutvecklingen var den normala (jamen visst, redan här skulle Freud & Co slagit bakut om de varit vid liv), och att det var aktiveringen av vissa gener som slog om utvecklingen till manliga könsdelar. Men nu vet man att i vecka sex så formas två så kallade gonadala åsar, med två tillhörande kanaler. Dessa kan utvecklas antingen till äggstockar eller testiklar, och den tillhörande kanalen kan antingen bli livmoder eller sädesledare. Om äggstockar börjar utvecklas utsöndras östrogen, och den manliga delen förtvinar, och vise versa vid testosteronutsöndring. Men vid ett tillfälle i vår utveckling så har vi faktiskt två kön samtidigt.

Jaha, men då vet vu ju att det är hormonerna som styr! De slår ju liksom av och på den anatomiska utvecklingen!
Forskarna vet nu att vad som helst kan hända under den här utvecklingen, och att det är mycket normalt med varierande halter av könshormon. Allt från att ha dålig spermiemängd till att ha polycykliska äggstockar, via att faktiskt ha komplett penis OCH livmoder samtidigt, är orsakad av hormonändringar under den här utvecklingsfasen. Bara sett till anatomi och hormoner i kroppen så är det faktiskt väldigt svårt att säga antingen-eller när det gäller kön, och man vet nu att det handlar om ett spektrum av könstillhörigheter.

Jaha, men det är väl ändå så att allt styrs av våra kromosomer och gener! Om man zoomar in till cellnivå borde man väl komma se vilket kön man verkligen tillhör!?
Nej inte ens här är det så enkelt som man kan tro. Det finns en hel uppsjö av gener som styr utvecklingen och även här är det ett spektrum. Av varje 5000 människor har faktiskt en anatomiska könsdelar av ett kön, och kromosomer från ett annat - Allt styrt av av-och på-slagningen av de gener som styr könsutvecklingen. Det finns även människor där uppdelningen av kromosomer i det tidiga utvecklingsstadiet blivit ojämn och kroppen har vissa celler som är kvinnliga och vissa manliga. Väldigt många variationer kan inträffa i det här stadiet, och även på kromosomnivå talar forskarna om ett spektrum av kön.

Här är en liten illustration, på engelska, av några varianter av köns-spektrat när det gäller kromosomerna:

Klicka på bilden så blir den större

Jaha, men var är det man vill komma med det här? 99 av hundra människor föds ju faktiskt i de extrema ändarna av spektrumet. Det måste ju vara det som är det normala?

Det är inte förens man har nått den här nivån som man kan börja debatera på riktigt. Och det blir en skrämmande debatt med fruktansvärda exempel. Det är klart att samhället kan ha kvar sina två strikta definitioner, trots att biologin säger att kön är ett spektrum. Men sanningen är att det leder till att spädbarn opereras i fullt fungerande kroppsdelar för att de ska bli "normala" (ofta medan de är för unga för att ge samtycke) eller får utstå fruktansvärda påtryckningar psykologiskt och fysiskt för att de ska "passa in" någon typ av binär mall.

Att själv få välja sitt eget kön, eller välja att inte tillhöra någondera könet, det borde vara en självklar rättighet. Åtminstone sett ur ett biologiskt perspektiv.

Eller som Eric Vilain, forskare i könsbiologi på Californiens Universitet i Los Angeles, säger:

... if you want to know whether someone is male or female, it may be best just to ask...

Om att aldrig sluta lära

Min älskade farmor var en hejjare på korsord, femkort och att dregla över Robert Redford. Hon rökte blå blend och bakade sockerkakor fluffiga som moln. Hon skrattade rått åt råa skämt och brevväxlade flitigt med sitt barnbarn i utlandet.

Men så hände två saker. Först blev hennes hörsel långsamt sämre. Och sedan blev balansen riktigt dålig. Det första ledde till att hon tyckte att det var jobbigt att träffa människor i bullriga miljöer, eftersom hon hade svårt att hålla igång konversationer utan att höra ordentligt. Det andra ledde till att hon tillslut stöp och skadade höften.

Och då för första gången upptäckte jag hur otroligt viktigt det är för människan att hela tiden få nya intryck. Sittandes i sin egen lägenhet, och senare på ett äldreboende i rullstol, gick det utför väldigt fort för farmor. Talet försvann. Blicken flackade. Alldeles för snart fanns bara ett hål av sorg kvar i mitt hjärta, efter vad som en gång varit en fantastiskt stark och livlig människa.

:::::::::::::::::::

Att kontinuerligt bli utsatt för nya synintryck, nya idéer och nya människor är otroligt viktigt. I sin bok Konsten att få Mentala Superkrafter (jätteinspirerande bok med fina psykologireferenser förresten) skriver Henrik Fexeus om hjärnans plasticitet - det vill säga hjärnans förmåga att anpassa sig och forma nya nervkontakter. Han slår hål på den gamla myten om att du har ett visst antal hjärnceller, som du sedan måste, typ, spara på under hela livet så att den inte dör bort.. idiotiskt egentligen, men jag kommer själv ihåg hur min lågstadielärare förklarade att det faktiskt var så det fungerade, när hon ville förklara vikten av att använda cykelhjälm. (vilket i och för sig var en fin tanke, men inte helt rätt) (dessutom skulle jag blivit mer avskräckt från att cykla utan hjälm om hon istället berättat om hjärnskakningar och svullna hjärnor... läskigt!)
Men sanningen är allstå att hjärnan formas och omformas under hela livet. Det enda som kan få den att faktiskt dö bort är att man slutar använda den!

Utan att kunna samtala, sittandes i ett tråkigt rum på ett äldreboende, är det inte så konstigt att seniliteten börjar sätta in.

Men fy, vad tråkigt och läskigt det här blev! Vad jag egentligen vill skriva var en inspirerande text om att alltid försöka lära sig nya saker!


Summan av kardemumman är att det aldrig är försent att lära sig nytt. Och vi är ju faktiskt otroligt lyckliga som lever i internets förlovade tidsålder! Så underbart att ha så mycket kunskap så nära till hands!

Ett gött TED-talk piggar alltid upp, och brukar sällan var längre än en 15 minuter, och ALLTID ge en en tankeställare:
Här är en länk till de 10 bästa!

Och vill man gå en kurs eller två, i lagom takt är Khan Academy en höjdare:
Här skriver man in sig. Det är gratis! Men ge en "skräpmejladress", för det kommer rätt många mejl.

Jag går själv två kurser på Coursera nu, Mathematical Thinking från Stanforduniversitetet och Powerful Mental Tools to Help You Master Tough Subjects från Californiens Universitet.
De har allt möjligt kul, i alla tänkbara ämnen! Här skriver man upp sig. De är också gratis, men man kan betala om man vill ha kursbevis att lägga till CVn sen (då måste man ju såklart även tenta kurserna).

MIT universitetet har nästan alla sina kurser tillgängliga gratis, här, med videoföreläsningar. Jag har tagit både Linjär Algebra och Biologi kurser därifrån, lite sporadiskt (så inte alla föreläsningar, utan bara de jag behövde just då - Fanstastisk tillgång!)

Det finns massvis med andra sidor också: Code academy om man vill koda lite, edX för andra gratiskurser osv. Det är bara att googla!

Vilken härlig tid vi lever i!

Det är bara att rocka på!

Nä, nu tar vi lite knark, så här på fredan!

Hur är det egentligen med det där om att socker skulle var beroendeframkallande? Alltså, typ, som ett knark??

I det LCHFfrälsta Sverige är nog de flesta på det klara med att kolhydrater i allmänhet, och socker i synnerhet, är dåligt för hälsan. Men är det verkligen så illa att man kan kalla socker för ett beroendeframkallende ämne, och därigenom likställa det med hemskheter som nikotin, alkohol, eller till och med heroin? Vi är ju narkare hela bunten!

Så farligt kan det väl inte vara?!

Eller..

LCHFkändisen My (som bloggar här), skriver ofta att hon är beroende av socker, och likställer sig med en narkoman i sättet hon tänker på sin drog.

Och nu vet jag vad många säger: Det är bara att ha lite karaktär!

Men det finns faktiskt många olika typer av forskning som pekar på att socker skulle kunna klassas som drog. (här är en bra övergripande studie, om en vill nörda till det lite!) Och bara för en vecka sedan kom en sprillans ny undersökning i prestigefulla tidskriften Cell. (här är den. Nörda på.)

Den här senaste studien tycker jag är extra intressant i det att den faktiskt påvisar hur illa sockerberoende faktiskt kan vara! Och nu snackar vi socker-chock...

Forskarna på MIT-institutet i USA, som utförde studien, har framavlat en speciell sorts mus där man lätt kan stimulera en specifik del i det gigantiska nätverket av nervceller i hjärnan. De misstänkte nämligen att den här specifika delen av hjärnan hade något att göra med mössens belöningssystem och dess anknytning till just sockerberoende. De testade hypotesen genom att ge mössen tillgång till socker och stimulera de rätta hjärncellerna.
De möss som fick sina nervceller stimulerade, och som därmed fick en skön dos belöningshormoner, åt väldigt mycket mer socker än de vanliga mössen. Och inte nog med det: När forskarna gav mössen el-chocker varje gång de gick mot sockermatskålen, så fortsatte de trots allt!!

Så inte nog med att sockerberoende är ett faktum, man kan alltså även visa vilka nervceller som är ansvariga. Kanske kan det innebära en ny typ av medicin mot överätning i framtiden?

Och den viktigaste lärdomen: Om man slår ner på sig själv för att man är sockersugen: Lägg ner. Det ÄR ett beroende, och det ÄR tungt att bli av med det. En måste ha viljestyrka större än el-chocker. Men det går! (det kan ju My, tillsammans med en hel drös LCHFare, skriva upp på om inte annat)

Själv kör jag med minimalt med kolhydrater för att göra det så lätt som möjligt för mig. Funkar riktigt bra.

//  Tee -- Impad av de som kämpar sig ur beroende, oavsett drog..

Medicin mot avundsjuka, del I

Underbara UnderbaraCLlara skriver idag ett lysande inlägg, där hon introducerar konceptet
:: att vara avundfrisk::

Hon skriver att avundsjuka är det som driver henne i livet, och att hennes tanke när hon ser någon som är bättre än henne är: Men vad orättvist! Varför har inte jag det så?

Men istället för att den tanken gör henne bitter, så gör den henne istället motiverad och inspirerad! Gud så härligt. Hon tänker att, om den personen klarar detta, så klarar jag det säkert också! Hon kallar det att vara avundfrisk. Jag håller med. Det låter som ett mycket hälsosamt beteende.

Min egen reaktion när jag ser någon som är bättre än mig är snarare: Jahapp, värst var hen var duktig då. Sån är inte jag. Lika bra att jag går hem och gråter en skvätt och kryper in under täcket.

Så, med UnderbaraClaras egna definition så är jag helt klart avundsjuk.

::::::

Vad kan jag då göra för att bota mig själv från denna sjuka?
Jag är ju en riktig sucker för självhjälp av alla de slag, så jag tänker helt enkelt testa. Ett ytterst ovetenskapligt test (med en test grupp på N=1 person) där jag undersöker hur olika självhjälpsverktyg fungerar som botemedel mot avundsjuka. Jag vill bli avundfrisk!

Min första tanke är att det jag skrev om motivation här tidigare (fake it till you make it), nog kan vara ett bra första steg även här!

Min hypotes för detta test lyder: Om jag låtsas vara som den jag är avundsjuk på, och bete mig som om jag redan hade samma egenskap som den personen, så kommer även jag få dessa egenskaper.

:: disclaimer :: Jag tänker såklart inte plåga mig själv genom att helt efterapa en annan människas beteende! Anledningen till att jag till exempel är avundsjuk på någon som är väldigt produktiv är ju för att jag också vill vara produktiv. Eller så är jag avundsjuk på någon som är nöjd med sin kropp. Men om beteendet som ligger bakom produktiviteten - kanske får hen ångest över att misslyckas, eller arbetar 10 timmar om dygnet - inte är hälsosamt för mig, då är det ju ingen ide! Lika lite är det en ide för mig att försöka bli nöjd med min kropp genom att svälta mig, eller springa 10 mil om dagen. Fy.

Nej, ingrediensen i min medicin är helt enkelt att låtsas att jag redan har de egenskaper jag är avundsjuk på. Då tror jag att det beteende som passar mig liksom kommer på köpet!

Så, nu är det bara för mig att gapa stort och ta den första droppen av Dr Tees Fantastiska Avunds Elixir!

//  Tee  --  Jag återkommer med resultatet av denna kliniska prövning :)

Motivation 1.01

Idag har jag mer motivation än jag haft på länge!

I mitt fall har det att göra med att jag klev upp tidigt, och kom iväg till jobbet i god tid. Jag har ingen speciell tid på dygnet som jag gillar bäst (är varken morgon- eller kvällsmänniska -- kan lätt anpassa mig. Kaffe/Champagne hjälper så klart... Beroende på klockslaget..)  :)

Men samhället ligger ju och trycker på -- vi lever ju faktiskt inte i en bubbla utan mitt ute i den vida världen, där vi måste samsas med en massa andra människor med åsikter -- och vi är nog många därute som känner en viss press. Att vara normal. Göra som man ska. osv. Så sanningen är att när jag kommer in till jobbet tidigt, så känner jag mig mer seriös, mer... :: duktig ::..

Och det spelar inte någon roll hur lite jag tycker om konceptet :: Att vara duktig :: . För likt förbannat så BLIR jag mer seriös, och duktig, ju mer jag beter mig seriöst och duktigt! Att komma in till jobbet tidigt, ta en kopp kaffe och sätta mig i ett nästintill tomt kontor, det gör att jag känner som om att jag liksom ligger lite före! Det gör att jag får mer motivation, att liksom ligga lite före hela dagen! Japp jag är en vildsint tävlingsmänniska i grund och botten.. :)

Det spelar nog också mindre roll vad det är man gör, bara det får en att känna sig på ett visst sätt. I mitt fall känner jag mig mer seriös om jag kliver upp tidigare på morgonen. Karln min kan å andra sidan ligga och dra sig så länge han vill, men tar alltid på sig kostymbrallan och stryker en skjorta till jobbet, för att känna sig mer seriös.

När jag tänker på vad det innebär, så gör det inte så mycket att jag lägger in mig i, den av samhället så väldefinierade, duktighetsmappen. För om jag verkligen kan få mig själv att bli på ett visst sätt (och faktiskt må på ett visst sätt) bara genom att, i stort sett ::låtsas:: -- genom att bete mig på ett visst sätt -- Det är ju en riktig guldgruva!

Det spelar slutligen ingen roll om du kallar det "Attraktionslagen" (om du läst The Secret) eller att "Le så stort du kan så känns det lite bättre"-metoden (om du pratat med min mamma):

Det fungerar.

Här är en video som presenterar lite kul forskning som visar att min mammas visdomsord håller!




//   Tee   ---  Japp... åsså ska man kanske sluta skriva meningslösa blogginlägg mitt i en inspirationsvåg.... och typ... jobba lite istället..

GENomskådad

Hon sätter sig framför datorn och knappar in adressen. Handflatorna är svettiga. En vag darrning.
Sidan laddas omedelbart.

GENomskåda!

Så löjligt glad titeln ser ut. Knalligt turkosa bokstäver på grå botten. En glad titel som döljer ett mörkt budskap?
Hon har aldrig förr använt sig av den nya tjänsten. Eller ja, ny och ny, den Amerikanska internetsidan har funnits i över ett år, men först nu har Sveriges riksdag klubbat igenom godkännandet av förslaget. Ända sedan regeringen sålde ut både justitiekanslern och justitieombudsmannen till privata bemanningsföretag har förslaget varit på gång, och fått stort intresse i media. Alla har haft något att tycka om den databas där alla sveriges medborgares gener ligger snyggt uppradade, och huruvida den ska vara tillgänglig för allmänheten. Självklart, tycker hon! Hon förstår sig inte på alla de som klagar. Alla människor är faktiskt inte lika, utan kommer med ett genetiskt bagage, och alla har rätt att kolla upp vem de till exempel arbetar för eller, som i det här fallet, vill dela sin kärlek med.



Det var bara tre dagar sedan hon träffade honom, på universitetets bibliotek. En riktig klycha! Hon hade tappat tre av sina böcker på sin väg tillbaka till sin lilla läshörna och som en gammaldags gentleman hade han plötsligt suttit på huk bredvid henne och hjälpt henne att plocka upp böckerna. " Så kan det gå! " hade han sagt klämkäckt, och hon hade rodnat. Hon rodnade alltid. Förbannat. Han hade givit henne ett brett leende och gått därifrån. Ett par timmar senare tänkte hon fortfarande på honom - de blå ögonen och det halvlånga lockiga håret som ramade in ett klassiskt vacker ansikte. När han sedan stod framför henne med en liten papperslapp i sin hand rodnade hon mer än någonsin. Ett telefonnummer. Med löfte om att träffas nästa dag hade han gått sin väg, och lämnat henne med hjärtklappning och klarrött ansikte i läshörnan. 

Dagen efter mötet hade varit som en dröm! Med kopiös handsvett - som fick fingrarna att slira runt på nummerskivan på den gamla retro-kobratelefonen - hade hon slagit numret redan på förmiddagen. Passade en lunch kanske? Det gjorde det. 

Han var perfekt. Pluggade psykologi precis som hon, men i året under henne. Gillade brittisk nittiotalspop, hundar och att se på Lynch-filmer. Skrattade med otroliga smilgropar. Lunchen på kafeet hade blivit middag på restaurangen över gatan och några öl på krogen halvvägs hem till henne. Hon ville inte låta honom gå. Så hon gjorde inte det heller. Med ett stort pilimariskt leende tog han emot inbjudan om en nattfösare i hennes lägenhet. 

Trots att det var mitt i tentaperioden hade de tagit ledigt hela nästa dag. Med huvudet på hans bröstkorg och hans hand lekandes med hennes hår hade de pratat om allt mellan mekanismerna bakom kognitiv psykologi och fördelen med hemlagad senap på varmkorv. 

Hon är kär. Så ofattbart kär. När väninnan imorse påminde henne om att gen-databasen var igång kunde hon inte hålla sig utan satt nu insmygen i sin vanliga läshörna med den bärbara datorn igång på bordet framför henne.

GENomskåda!

Orden nästan skar in i ögonen på henne. Det lät så smutsigt på något vis. Sm om Han skulle haft något att genomskåda. Som om hon inte kände, med hela sitt hjärta och sin kropp, vem han faktiskt var. Kände hans själ. Men det var väl ändå hennes rätt att få veta om det nu, mot all förmodan var så att han kom med ett genetiskt bagage! Eller? Nu när tekniken fanns att få veta, varför skulle man inte ta sig den rättigheten då?! Eller var det verkligen en rättighet? Med namn och personnummer på den vackraste själ hon någonsin mött inskrivet i den lilla rutan och med handen svävandes över enter-tangenten var hon inte längre så säker. Hon tryckte ner knappen och blundade.

Det som en gång är sett kan man inte göra osett. Det man gjort kan man inte göra ogjort. Sittandes med ansiktet gömt bakom sina uppdragna knän grät hon tysta tårar medan telefonen surrade på sängen bredvid henne. Men vem svarar på  ett samtal från en framtida alkoholist?