Copacabana

Den heta sanden bränner mot hans fötter medan han går utmed stranden. Solen är så stark i sydamerika. Så stark. Det är med panik i bröstet, som en klump på väg att sprängas, en rosenknopp på väg att slå ut i full blommande ångest, han sätter sig på kanten av strandpromenaden ock tar korta, flämtande andetag. Skjortkragen hänger löst utmed hans högra sida och smokingbyxans gördel spänner alltför hårt. Svetten lackar. Flugan hänger oknuten och svettblank runt hans hals och ner över det våta brösthåret som friats när de två översta skjortknapparna slitits loss. Han försöker se sig omkring. Men allt är så vitt. Hans ljusa sommarsmoking smälter in perfekt mot den kritvita sanden och de blanka marmorstenarna utmed strandpromenaden reflekterar den skoningslösa solen. Den skoningslösa hettan. Han tänker tillbaka till natten innan. Bara några timmar sedan. Men Rios sol verkar kunna spola bort nattens mörker och nattens mörkervarelser likt en effektiv tidvåg av hetta. Han låter de luddiga tankarna klarna, och med minnet återkommer också en ny sorts hetta. Han känner den heta ilskan bränna sig tillbaka till hans medvetande, och förstärkt av bakrusets smärta är den nästan outhärdlig. 

Bara några dagar efter att han stigit av båten i Rio de Janeiros hamn såg han henne. Den två månader långa resan från Göteborg hade varit fruktansvärd, och de första dygnen på fast mark hade han spenderat i sina rum på hotellet utmed Ipanemas norra strand. När han väl vågat sig ut möttes han av en helt otrolig syn. Men det var inte den kritvita stranden, det höga sockertoppsberget i söder eller de vajande kokospalmerna som fångat hans blick, utan en kvinna. Hon stod lutad mot en husvägg, bara ett kvarter bort. Han visste inte vad det var som slitit hans blick från den fantastiska geografin som mött honom utanför hotellentren. Kanske var det klänningen. Den djupt rostfärgade klänningen som följde midjan och vars blå blommor lyste i solen. Sett från där han stod på hotellets trappa, med vardagskäppen under armen i färd med att ta på sig de fashionabla men ack så obekväma vita handskarna, så såg hennes hud nästan ut som ebenholts. Som de svarta tangenterna på hans mors flygel hemma på godset. Han var lamslagen.

Veckorna gick, och varje morgon stod hon där. Han fick spendera den mesta tiden av sin promenad från hotellet med att tränga undan tankarna om henne, byta dem mot tankar på sockerexporten hem till Sverige. Det var inte lätt. Men han visste hur absurt det var för honom, som högt uppstående man, att ens se åt, än mindre tänka på, en svart kvinna.

Så kom karnevalveckan. Han visste att det var en hädelse, ett firande av gamla gudar och uråldriga traditioner. Men ingen av invånarna i Rios societetsskikt verkade bry sig om det, utan lät sig istället dras med i festligheterna. Man gav till och med de anställda lov att ta vissa kvällar ledigt för att vara med i karnevaltågen, utklädda i omsorgsfullt sydda klädnader med fjädrar och ädelstenar. 

Varje kväll efter alla middagsbjudningar, gick han utmed Copacabana och tittade förundrat på. Men inte ens societetens generösa mängder fina konjac kunde få det svenska blodet varmt nog för att få honom att känna sig fullständigt bekväm med alla lättklädda damer och deras vilda dans.

Det var under karnevalens sista kväll han såg henne igen. Kvinnan. På andra sidan karnevaltåget. En hastig glimt av den glansiga kolsvarta hyn, den rostfärgade klänningen, skymtande fram mellan trummande män och dansande kvinnor. Han fick panik. Ville fram och över gatan. Men det svenska kyliga blodet vågade inte springa in i det dansande havet av halvnakna kroppar. Han sprang längs med tåget. Han var på strandsidan av gatan där det drog fram, och han blev plötsligt rädd att förlora henne, att hon skulle gå upp mot staden på andra sidan. Rädslan gav honom den knuff han behövde. Han gjorde det han inte vågade, och sprang rakt över gatan. Lukten av svett, sockerrörsbrännvin, blommor och tobak omslöt honom som ett moln.

Vad var det som flugit i honom?

Väl på andra sidan såg han henne direkt. Hon var på väg bort från stranden med snabba steg, och han följde efter henne där hon gick in mellan husen, bort från gatans larm. När han rundade gathörnet fick han en chock. Där stod hon och väntade på honom. Ett litet leende på läpparna. De stod mitt emot varandra i flera tysta minuter, intensivt tittande in i varandras ögon. Hon sträckte långsamt fram sin hand. Utan att veta vad han gjorde tog han handen i sin. Vävde sina vita fingrar runt hennes svarta, ebenholts mot elfenben. Han lyfte handen mot sin kind, kysste handflatan, och drog henne till sig. I vad som kunde ha varit en evighet, men förmodligen bara var några sekunder, kände han fullkomlig lycka. 

Sedan försvann hon. Någon hade fattat tag i henne och slitit henne ur hans famn. Den mjuka handen som greppat hans skjorta slet ofrivilligt loss de översta knapparna. En överklassherre, med hög hatt och silverskäpp, stod och höll kvinnan i hårt grepp om överarmen, och gav henne en rejäl utskällning. Herren vände sig sedan om och bad så hemskt mycket om ursäkt för hans husas beteende. Det var ju fruktansvärt hur de betedde sig, dessa svarta kvinnor som inte visste vilken klass de tillhörde!

Han visste att herren hade rätt. Men ville inte höra. Inte veta. 

Med ljudet från karnevalståget bakom sig gick han in mot staden som i en dröm.  En öppen bar. I stort sett tom på människor, men med välfylda romflaskor. Här skulle han glömma sin ilska och döva sin ångest.