Intressant publikation om kärlek och hälsa!

Den här artikeln (LÄNK här) kom ut förra veckan och diskuterar hälsoeffekterna av kärlek! Det är en fin artikel med intressanta resultat. Och även om studien de pratar om i artikeln är utförd på zebrafinkar, så det är jättefrestande att dra paralleller till människor..

::::

Zebrafinkar lever i monogama par precis som människor ofta gör. Det är egentligen evolutionärt absurt att göra det. - Borde inte naturen vilja att man reproducerar så mycket och så snabbt som möjligt? Man har länge trott att anledningen att monogami finns, är att monogama par väljer den genetiskt bäst matchande partnern, och därför får den mest hälsosamma avkomman.

Den den här studien visar är dock det här:

... This seemed to suggest that behavioral incompatibility between the non-chosen parents—and not genetic incompatibility—might be driving the reduced reproductive fitness...

De par som i studien INTE själva fått välja sin partner hade sämre avkomma än de som fritt fått välja. Och kruxet är att det INTE hade med den genetiska kombinationen att göra!
De finkar som kom bra överens och delade på ansvaret om avkomman, tog väl hand om äggen och hade många fler befruktade ägg, hade många fler hälsosamma ungar.

Så att vara nöjd och glad ihop med sin partner vann över eventuell genetisk kompatibilitet.

Va gööööölit!!

Lite mer statistik

Igår skrev jag lite kort om medelhavskost och om mina tankar kring det läskiga faktum att det visat sig vara väldigt viktigt för forskningsresultaten att forskarna själva fått åka på glassiga konferenser till medelhavskusten. (Här är länken)

Jag tog upp ämnet efter att jag sett en artikel som delats flitigt på sociala medier (här är länken till artikeln), där det hävdas att man har en drygt 60% lägre risk att få bröstcancer om man följer medelhavskost med mycket olivolja. Mina reservationer var mest relaterade till forskarnas sponsorer (stora olivoljeproducenter). Men jag tänkte att vi tar en liten snabb kommentar till statistiken också!

---------------

TeeStatz

--------------

Jag ska börja med en disclaimer -- Självklart kan medelhavskost vara fantastisk! Speciellt om man följer deras vana att bara ta en shot espresso till frukost, och äta en massa fett. Perfekt från en LCHFares synpunkt.

Men när man ser resultat presenterade med sådana stora siffror (jag menar 60 procent! Waow) så kan det vara läge att påminna om hur statistik funkar när man presenterar relativ risk:

Så, låt oss säga att 6 personer av 100 får bröstcancer i en viss grupp (alltså 6%). I en annan grupp där man äter en viss kost -låt oss säga stekt inlagd strömming (min absoluta favoriträtt!) - får istället bara 5 av 100 (5%) bröstcancer. En procents skillnad. Det är rätt mycket! Speciellt om det är stekt inlagd strömming så klart.. Den kosten skriver jag in mig på direkt!

Mums! Länk till recept HÄR (knäcke äts på egen risk)

Låt oss kolla vad den relativa risken är att inte äta strömming i det här fallet:

(6/100)/(5/100) = 1,20  = 20% relativ risk. 

20%!! Låter ju ännu bättre än en skillnad på bara 1%. Den statistiken passar bra på sociala medier! 

Men nu kommer dagens statistiktrick:

Vad händer om det bara var 6 av 1 000 000 (en miljon) människor som fick cancer i den första gruppen (alltså 0,0006 - lite mer än en halv tusendels procent)? Och bara 5 av de en miljon av strömmingsätarna fick cancer (alltså 0,0005 - exakt en halv tusendels procent)? 

Den relativa risken blir då:

(6/1000000)/(5/1000000) = 1,20  = fortfarande 20% relativ risk

Det låter ju fortfarande som om min strömmingsstudie skulle platsa på löpsedlar över hela landet (norr om Kalmar i alla fall)! Yess! 

Men hur viktigt tror DU att resultatet är, när det i själva verket handlar om en skillnad på en tusendels procent? Skulle du börja äta strömming? 

Kolla ALLTID upp den riktiga datan innan du delar på sociala medier eller ändrar livsstil.

Nu är de igång igen..

En av de riktigt viktiga böckerna att komma ut om LCHF, och speciellt om de vetenskapliga studierna bakom alla kostråd, är The Big Fat Surprise, av Nina Teicholtz

Jag är supersugen på att läsa den så fort jag får tid!

En av de fakta som hon skriver om i boken är den fantastiskt hälsosamma Medelhavskosten. Här är en intervju med Nina som kostdoktorn gjorde nyligen (länk) där de tar upp medelhavskosten och hur det kom sig att denna kost blivit så otroligt höjd till skyarna.

Det Nina kommit fram till är helt otroligt läskigt.. Förutom att det var väldigt svårt att definiera vad medelhavskosten faktiskt ÄR, så att man kan forska på den ordentlig, så finns det knappt något data att använda. När hon undersökte litteraturen visade det sig att den enda faktorn och variabeln som har påverkat hur välkänd kosten är, är helt enkelt att forskarna får massvis med sponsrade anslag och får åka på fantastiska konferenser i någon ljuvlig medelhavsstad. Det har mycket lite att göra med hur speciell själva maten är, ur hälsosynpunkt. Norra-Sibirienkosten hade nog inte direkt fått samma genomslag .... :)

Och nu är de igång igen.

Den här artikeln delas flitigt i sociala medier just nu:

Den är publicerad i anrika JAMA. 

Men man behöver inte direkt luskam för att ta reda på hur det kommer sig att just dessa resultat publicerats...

Kan det kanske ha något att göra med detta:

Funding/Support: The supplemental foods used in the study were generously donated by Patrimonio Comunal Olivarero and Hojiblanca, Spain 

Eller kanske det här:
Dr Estruch, outside the present work, has received grants from the California Walnut Commission, nonfinancial support from Patrimonio Comunal Olivarero (Spain), La Morella Nuts (Spain), and Borges SA (Spain)'

Självklart är all kost som inte är dagens skräpmat bra för hälsan och värt att prova. Speciellt när det innebär mer fett! Men fantastiska resultat ska man ta med en nypa salt!

Fredagsfunderingar om Sex

Idag var jag iväg på ett föredrag här på mitt forskningsinstitut. Föredraget handlade om reproduktion genom sex, och mitt uppi föredraget blir min feministen i mig alldeles full i skratt.

Jag är ju kemist som sadlat om till biokemist under det senaste året, och nu för tiden jobbar jag på ett genetikinstitut. Som tur är så pysslar jag ju mest med strukturer av proteiner och sånt, som jag faktiskt kan, och behöver inte pilla med gener och genteknik mer än vad jag vill. Men det betyder ju också att det finns en hel massor med saker som är sedda som "självklara" för alla genetikforskare, men inte direkt för mig. Så ibland får man roliga överraskningar.

En av de saker som är självklara för forskare inom genetik och evolutionär biologi, men kanske inte för gemene flashbackanvändare, är att man faktiskt inte vet varför MÄN finns. Att reproducera sig sexuellt - alltså genom att dela på genetisk information från två individer -innebär att bara 50% av avkomman kan bära egen avkomma. Det är evolutionärt absurt eftersom att det då tar dubbelt så lång tid om man jämför med att reproduceras asexuellt, så som bakterier gör. Och man vet faktiskt inte hur det kan komma sig att evolutionen har sett till så att män finns.

Det finns så klart en massa teorier om hur sex uppkom - till exempel att det skulle innebära mer robusta och stabila gener som inte muteras så fort - och faktumet att män finns betyder ju så klart att det ÄR en evolutionell fördel.

Men ibland blir funderar man ju.. ;)

Om att döma ut andra genom att använda "vetenskap"

Den här artikeln har flytit runt på fejsbook nyligen, och den får mig att bli otroligt irriterad!

What paleo experts think and why they are wrong

Det är en vetenskapsjournalist för The Guardian, alltså en av de större brittiska tidningarna, som har skrivit den. Som titeln föreslår så dömmer den ut stenålderskost och, kanske framför allt, stenålderskostföljare. 

Det som gör mig så irriterad i det här fallet är bland annat hur snabbt den spred sig genom sociala medier. Om vi bortser från kvalitén på artikeln, den kanske är helt fantastisk, så blev jag ändå imponerad av hur snabbt den spred sig och dök upp på min fejsbooksida från olika håll, med tillhörande kommentarer, som stora svallvågor. Jag visste inte att kost var så intressant! Men när nya intressanta LCHF/stenålderskost-rön dyker upp å andra sidan blir det knappt en krusning på vattenytan... 

Varför är det så? Bottnar det i ren lättja? Är det mycket intressantare med rön som betyder att man kan hålla på och lattja runt på som vanligt istället för att göra en stor förändring kanske? Vem vet.

Men det som gjorde mig EXTRA förgrymmad var hur människor kommenterade artikeln. Det var många kommentarer så som "Ja, titta. Stenålderskostnördarna vägrar lita på VETENSKAP". 

"haha, stenålderskostmänniskor är nog lika dumma som grottmänniskorna var, eftersom dom inte vill lyssna på VETENSKAP!" 

Så säger alltså merparten av de som kommenterar, och de håller upp den här artikeln till skyarna. Man får ju hoppas att ingen av de som kommenterar så är forskare eller vetenskapsmän, för man behöver knappast finkamma artikeln för att hitta fel och brister! Jag blev riktigt chockad! Kanske för att man är van fina vetenskapsjournalister, som Ann Fernholm till exempel, hemma i Sverige som knappast skull publicera något liknande.

Jag fick upp ångan och skrev en hel harang om artikeln, som jag tänkte dela med mig av här. På engelska dock, men hoppas det går bra.

.::::.

This article has been doing the rounds lately. It is utter pish.
But it raises important points that I feel I just have to comment on (in a slightly more mature way): 

Comment 1.
Really the Guardian?! When was it ever OK for a science journalist to use one article (ONE) as a main source to discredit a whole movement? As not many people will be bothered to read the article and realise that it is a meta-study they might think that this article somehow “proves” something, using some kind of experimental procedure or trial, rather than being an opinion piece. He should also have READ the article he quotes about weight loss on low-fat vs low-carb diets. Partly because it was a 6 (SIX) day trial, and unlikely to have any bearing on long term health effects, but mainly because the low-carb group LOST MORE FREKIN WEIGHT. In the 18 (EIGHTEEN) articles with randomised controlled trials that exist comparing these two diets (PM me if you want them), the low-carb version wins every time on a number of heath markers.

Comment 2.
Of course humans can eat starch! We do it all the time. We have a well developed defence mechanism, pumping out insulin to deal with elevated glucose levels in our bodies, which obviously wouldn’t be there if starches did not form a crucial part of our development. We DON’T however have a defence mechanism against fat and proteins. Why? - Because those macronutrients do not lead to DEATH instantly after entering the bloodstream. 

Comment 3.
There is such a thing as essential foods. Essential proteins, essential fats. NEVER essential carbohydrates. Why? Because our liver is quite capable of making the glucose we need itself, from other food sources. It makes just as much as is needed. No more no less. And its pretty damn good at it. We can live happily without carbs.

And finally..
Lets say that the meta-study that this author quotes is right, which it very well might be – eating starch was probably crucial to our brain development - there is still one thing that annoys the crap out of me, which I need to reiterate: What gives the author the right to discredit a whole movement? Has he even LOOKED at the world today? We dont even have to go back as far as paleolithic era to see how our diets have changed drastically. Our grandparents grew up on fatty fish (preferably fermented in Sweden of course.. ;-P), meats, butter, cream, eggs, and, YES, potatoes too. But since the massive fat scare of the 1980s obesity rates have boomed. Why? Because we eat an INSANE amount of carbs today, through all those low-fat nonsense products. It is well known that long term elevated insulin levels are connected to loads of symptoms of the metabolic syndrome, not just obesity. 

In short, eating lots of starch and sugar is FREKIN BAD for you.
To discredit the paleo movement in an article “powered by the Guardian” is to convince a lot of people that eating crappy starches, in the shape that they come in in todays world, is fine. To make people think that the reason they gain weight and feel shit is because they “don’t exercise enough”. 

That is really irresponsible, and it makes me feel sick.

Ljusare tider!

Å, idag har jag saknat fotokemi.. Även om jag älskar mitt jobb och får lära mig massor om hur proteiner ser ut och fungerar, så är ju min expertis faktiskt inom fotokemi och spektroskopi. Så jag tror att det är dags att stämma upp en träff med en gammal kollega och spektroskopist snart. Fiiiika!

allmänt sexig laserbild

Här är en länk till den lila fotokemiwikin. (Hmm, tror att den kanske måste utökas lite snart...?)

Skrivardag

Idag sitter jag på biblan och skriver ihop min senaste studie.

Ser lugn ut, trots min Meshugga-playlist i hörlurarna!
Dödsmetall skriver man bra till

Innan jag doktorerade så tyckte jag att det tråkigaste som fanns var att skriva vetenskapliga artiklar.

Fy fasen för all press att få ut resultat så fort som möjligt! Och vilken TID det tar att få i ordning alla grafer/tabeller och dylikt. Och när artikeldjäveln väl är klar skickar man in den till de gråa gubbar som ser över artiklarna för den tidskrift man valt, och sedan är det bara att vänta på sågningen...

Men nu för tiden känns det mycket bättre. Kanske är det för att man utvecklar tjockare skinn ju mer man provar?
Eller så är det att själva processen blir mer strömlinjeformad ju mer man nöter in den. Just nu är jag riktigt nöjd med den process jag har, så jag delar med mig av några punkter här tänkte jag!

1, Analysera alltid resultaten så fort du har dem.
Vänta inte tills allt "är klart". Kanske upptäcker du tidigt att idéen du hade inte höll måttet? Eller kanske hittar du ett bättre resultat än du trodde? Eller så gick det precis som du tänkt dig. Och då kan du slappna av och börja tänka på hur du ska presentera arbetet på bästa sätt, innan du ens har alla resultat.

2, Gör världens snyggaste grafer, tabeller och illustrationer - på en gång.
Att ha fina bilder redo gör att man liksom blir färdig fortare. Och genom att tänka på bilderna (vad visar dom? - vilka data är bäst att presentera med tanke på vad du vill förmedla?) så skriver artikeln nästan sig själv efteråt. Du har ju tänkt igenom den redan!

3, Sist men inte minst vill jag presentera:
  ::  Tee´s - Tidspressar - Tips  ::
Nu till det värsta. Att ta fingrarna ur sätta sig ner och skriva... Då måste man faktiskt tvinga sig själv lite. Och komma åt sin egen inre motivation. Det bästa tricket här är att skriva på tid, och koppla bort alla spärrar. Ofta när man skriver text så sitter man och redigerar sig själv, och det tar precis hur lång tid som helst. Men för att tillåta tankarna flyta på så funkar mitt tidspressar-tips perfekt. Så här brukar jag göra, för att få det mesta av min publikation skriven snabbt.
Börja med att öppna ett dokument som passar den publikation du vill publicera för (eller den du DRÖMMER om att publicera för.)
-- Sätt en timer på 10 minuter. --
Skriv nu snabbt ner alla rubriker och underrubriker. Skriv ut vart du vill placera dina bilder och tabeller om du har några.
 Ett exempel:
   Introduction
   Results
      Symmetry Results
      Table 1
      Monomeric Proteins
      Figure 1
      Higher symmetry Proteins
      Figure 2, Figure 3
   Discussion
   Conclusion
   Material and Methods
Sedan (fortfarande inom de 10 minuterna!) Skriver du ett KLADD-abstrakt.
Typ.
"Proteins are awesome in general and often form symmetric structures. We looked at both monomers and higher order symmetries of proteins, using a really fabulous method.We found that they are equally awesome, and have potential for general marvellousness in the future."

Så. Nu när du har den övergripande informationen i huvudet är det dags för nästa tidspress.
-- Sätt en timer på 25 minuter --
Ta nu 25 minuter och skriv så mycket du kan av introduktionen. Varför är de här resultaten viktiga? Varför ska läsaren ta av sin dyrbara tid och läsa vidare? Du får INTE gå tillbaka och göra om. Bara skriv. Låt det bli helt fel och galet. Skriv så mycket och så fort du kan.
-- Ta 5 minuters ledigt --
Sträck på dig. Ta ett glas vatten eller en kaffe. Lyssna på en bra låt. Läs TeeTime :)
-- Ta nästa rubrik ovan och skriv i 25 minuter. --
Fortfarande är det viktigt att du INTE bryr dig om det blir fel.
-- Ta 5 minuter rast --
Osv.

Så. Nu har du en artikel. Asdålig, halvfärdig och säkert helt kaotisk, men ändå - En artikel!

Jag brukar nu ta en dag till att skriva varje del. En hel dag för varje liten rubrik, brukar innebära rätt bra text. (så länge en har gjort del 1 och 2 här ovan, och sett till att resultaten är bra och snyggt presenterade redan..)

Jahapp, det var nog det.

Om man skulle sluta blogga och ta ännu en 25minutare då..

Communication for the Nation!

Idag har jag fått hålla på med en av mina absoluta favoritsaker:

Prata Vetenskap!!

Jag bara älskar ljudet av min egen röst i största allmänhet, och när det kommer till att snacka om min passion.. då djävlar! ;)

Jag är en av de få människor på jorden som älskar att hålla presentationer. Kicken jag får av att prata inför folk - att få förklara koncept eller berätta något fascinerande eller roligt - alltså det får mig att känna som om jag har champagne bubblandes i blodet!

Idag hade vi besökare till mitt forskningsinstitut från människor som arbetar med att dra in anslag till forskning, både inom industri och för regeringens olika utskott. En guidad tur i labben väntade, med många intressanta frågor och roliga diskussioner. Den gröna gruppen hade såklart den bästa guiden.. :)

En av de yngre grabbarna i gruppen hade en rolig kommentar:

Han: Om cancerceller verkligen är odödliga - kan man då byta ut alla sina celler mot cancerceller?

Jag: Nja, anledningen till att de är odödliga är att de växer okontrollerat. Så även om de fungerar dåligt så kommer cellen fortsätta växa!

Han: Jaha. .. men vad tror du då om en ny seriefigur, där den onda forskaren liksom vill leva för evigt, och liksom gör sig själv till en stor cancermänniska, som växer och blir typ fem meter lång och superstark?

Jag: Er... Jag tror det blir succé såklart!!

Man har aldrig så roligt som när man snackar sajjens
//  Tee

I jobbartagen..

Just nu är jag inne i en jättespännande period på jobbet! Har nämligen fått lite egna idéer som ligger och pyr under ytan.. :)

När man arbetar som forskare brukar man ofta få hålla sig till de idéer som man är betald för att undersöka - alltså hålla sig inom det område man fått sitt forskningsanslag för.
Det är ju helt logiskt.

Men ibland kan man bli lite less på att ens chef (PI - primary investigator - hen som hade iden till forskningen som ligger till grund för anslaget) är lite väl strikt. Speciellt så här i början av karriären, när man är ivrig att börja tälja ut in egna lilla nisch! Då får man helt enkelt ta och "hålla" på sina egna idéer, och låta dem gro inuti. Kanske kan de komma fram till ytan till slut?

Hur som helst, så finns det inget som sporrar en mer än att ha små drömmar som ligger på lager, och väntar på att få blomstra!

Här kommer förresten ett tips:

Om du är uttråkad - Försök arbeta på ett nytt ställe!
Igår kväll till exempel arbetade jag från den otroligt vackra Art Deco-inspirerade loungen på Edinburghs Caledonian Hotel. Ljuvligt att få sjunka ner i en fåtölj och bara njuta av lyxen och lugnet.

om pedestaler, postdoktorer och pissångest..

När jag tog mig en titt i den senaste litteraturen nu i morse så fick jag syn på en artikel om PostDocs - alltså forskare som jag själv som fått ett kort tidsbestämt kontrakt efter doktoranddisputationen. Den pratade om hur problematiskt det är att det finns så många PostDocs och så få akademiska positioner, och hur många människor som blir tvingade att sluta sin akademiska karriär i förtid för att de aldrig får ett permanent jobbkontrakt.

Jag fick genast grov ångest... Tänk om jag tar upp onödig plats som en riktigt framgångsrik forskare skulle kunnat använda?!

Jag har ju bara för ett halvår sedan bytt forskningsområde och är - om jag ska vara helt ärlig - rätt så usel på att ställa om och har knappast kunnat bidra forskningsresultat av hög kvalitet än så länge. Jag tappar ofta motivationen och känner mig lite "efter" i största allmänhet. Det leder ofta till en ond spiral av dåliga tankar. Funderingarna bukar kunna sammanfattas med känslan att Jag förtjänar inte att vara här...

För så är det. När trycket blir för högt, och man ser hur många väldigt duktiga forskare kämpar för att få en tjänst, då börjar man ifrågasätta sig själv och gå igenom sina egna erfarenheter och kunskaper  med luskam. Man sätter väldigt gärna upp andra forskare på en gigantisk pedestal, i skinande marmor, och sig själv på en liten träpall bredvid.
Är det så inom andra yrken också, undrar jag?

Om jag ska vara ärlig - igen- så har det faktiskt gått bra för mig. Jag kan rätt mycket om kemi, och om fotokemi, och är stolt över de kunskaper jag tar med mig. Och jag tror att jag nog kan bidra till forskningen på det nya institutet också. Det kanske tar lite tid som kanske kunde spenderats bättre, men vem är det som säger att inte jag är värd den tiden? Och om jag inte får till det - om jag helt enkelt aldrig fattar biologi och bioinformatik - varför gör det så mycket? Varför får inte jag göra fel?

Nej, det tuffaste i livet kan nog vara att hitta en balans mellan att våga sig på något nytt och att våga förlora det. Jag tror stenhårt på att det är bra för själen att prova ALLT. Minst två gånger. Att slänga sig in i det som verkar roligt, oavsett om man klarar av det eller inte. Bara för att testa. Men att ha ångest efter man slängt sig ut, och för att man gjort fel, det är nog det mess kontraproduktiva som finns.

Så jag ska sluta med det. Nu.

Om vikten av att lära... även för maskiner!

Ny vecka och nya tag!

Idag har jag en spännande presentation på jobbet om maskininlärning!

Jag har ju skrivit tidigare om vikten av att lära sig saker, och det stämmer även för maskiner! Maskininlärning är ett fascinerande koncept som från början kommer från forskningen inom artificiell intelligens.  Men idag är det en forskningsgren helt i sin egen rätt som är fantastiskt användbart i många olika områden. Att lära en robot att gå, att hitta mönster i aktiemarknaden eller att försöka förutspå vilken film du gillar bäst baserat på din Netflix-lista, är alla roliga exempel.

På det medicinska institutet där jag jobbar används maskininlärning mest till att analysera stora databaser. Nu för tiden kan man nämligen få en utskrift av varenda del av DNAt i en människa utan större problem, och för en relativt billig penning. Men det inte många kanske tänker på är att det verkliga problemet, när det gäller frågor om biologi och medicin, kvarstår: Vilka av alla dessa gener i DNA är det som leder till vilka karaktärsdrag?

Eller som man säger på biologiska: Vilken genotyp leder till vilken fenotyp?

Det är som om du var inspirerad av maten på den senaste Nobelmiddagen, och bestämde dig för att föröka laga den goda förrätten. Men det visar sig att kocken är hobby-narcissist och inte vill att du ska kopiera hens mästerverk! Så för att djävlas så skickar hen ett gigantiskt recept. Inte bara receptet på förrätten finns där, utan andra recept, på ungefär 50 000 rätter. Och inte nog med att alla ingredienser är huller om buller, kockdjäveln har även blandat in massor med ingredienser som inte ska användas. Bara ca 10% av receptet har de rätta ingredienserna för hela nobelmiddagen, och eftersom du är ute efter bara förrätten så ligger du extra illa till!

Så om du är ute efter att se vilken gen, eller grupp av gener, som leder till att du till exempel är längre än genomsnittet, eller kanske har högre risk för att få bröstcancer, så är alltså det stora gen-receptet ungefär som värdens största höstack. Och nålen du letar efter är ingen nål alls - Den är ett specifikt strå hö.

Då kan det passa sig att ta in en dator, preppad med en matematisk formel som kan lära sig att se vissa mönster. Formeln kan till exempel lära sig att, om den letar igenom en stor databas där många människor är längre än genomsnittet, och den ser att en speciell gen har en viss form i det gigantiska gen-recept som är DNA, så sparar den genast den genen. Den lär sig sedan att leta efter den specifika genen och kan sen avgöra om det finns ett verkligt samband mellan den och en människas kroppslängd. En sådan jämförelse skulle en människa inte klara av under sin livstid, men en dator fixar den på mycket kort tid.

Coolt jöh!!

Men, den klassiska regeln gäller ju så klart; GIGO - Garbage in, Garbage out. Så biologer och kemister, som undertecknad, måste vara med i vartenda steg av programmeringen av maskininlärningsformeln och se till att resultaten faktiskt betyder någonting. Kanske hittar just din dator ett förrättsrecept som innehåller löjrom, saltlakrits och vaniljglass?

Är du bra på mat så kan du nog dra slutsatsen att något gått fel, och försöka lösa problemet...

interNÄT

När det kommer till biologi (som jag ramlat in i av en slump i min nya forskartjänst - Jag är kemist i grunden) så finns det en sak som verkligen fascinerar mig:

Nätverk.

Vart man än kollar inom biologin så ser man dem; de komplicerade nätverken.
Nätverk kan användas för att beskriva de flesta fenomen, och ju mer jag läser ju mer exalterad blir jag. Som teoretiker blir man alldeles upprymd så fort man kan använda matematiska modeller för att beskriva fenomen i naturen!

Ett nätverk som beskriver amerikanska gymnasieelevers dejtingvanor :)

Jaja, jag vet att det nog är as-tråkigt att läsa blogginlägg om teori, och att teoretiker är lika sexiga som, typ, Sheldon i Big Bang Theory, men det är ju så djävulsk kul! Det är bara att skrolla vidare om du inte håller med :)

För dig som ännu inte skrollat vidare:
Här finns en riktigt bra nybörjarbok (tillgänglig för oss helt gratis från det fantastiska nätverk som är the WorldWideWeb) i grafteori!

Senaste rönen kring ditt KÖN

Så, alla som inte levt under en sten de senaste årtiondet har väl inte undgått att följa utvecklingen som pågått i Sverige, när det gäller synen på kön och könstillhörighet.
Det är feminism, LGTBQ rörelser och HEN-uppror. Det är läskiga konservativa politiker och livsfarliga antifeminister och Breiviks fanklubb.

När man pratar kön, och speciellt könsuppdelning brukar gnistor flyga.

Om man befinner sig mitt i den här härvan och försöker hålla ett samtal, så finns det ofta de som älskar att dra fram ett trumfkort ur ärmen: Jamen OKEJ om du vill vara jobbig och så djävla PK. Men det är ju faktiskt BIOLOGIN som styr! Det kan vara den där sura nere på affärn, eller en ignorant morbror. De stoltserar stolt ut att, oavsett hur PK och inkluderande man vill vara när det gäller de sociala könsnormerna så ser ju faktiskt biologin ut på ett visst sätt, och så är det med det!

Men sanningen är att från den här sidan biologin så är saken långt ifrån solklar..

::::::::::

Biologer har länge vetat att frågan om kön, och speciellt hur man definierar någons kön, är långt ifrån så rätt fram som vi tror. En mycket bra artikel kom ut bara för några dagar sedan, i den prestigefulla tidskriften Nature, som ingående beskriver hur forskningen ser ut på det här området, och väcker många intressanta frågor.

Så låt oss snacka kön.
Vi börjar med den anatomiska delen. Det finns ju bara snopp eller snippa att välja mellan!
Sanningen är att de första fem veckorna av ett fosters utveckling finns det faktisk ingen indikation på ett barns kön.
I flera årtionden trodde forskare faktiskt att den kvinnliga könsutvecklingen var den normala (jamen visst, redan här skulle Freud & Co slagit bakut om de varit vid liv), och att det var aktiveringen av vissa gener som slog om utvecklingen till manliga könsdelar. Men nu vet man att i vecka sex så formas två så kallade gonadala åsar, med två tillhörande kanaler. Dessa kan utvecklas antingen till äggstockar eller testiklar, och den tillhörande kanalen kan antingen bli livmoder eller sädesledare. Om äggstockar börjar utvecklas utsöndras östrogen, och den manliga delen förtvinar, och vise versa vid testosteronutsöndring. Men vid ett tillfälle i vår utveckling så har vi faktiskt två kön samtidigt.

Jaha, men då vet vu ju att det är hormonerna som styr! De slår ju liksom av och på den anatomiska utvecklingen!
Forskarna vet nu att vad som helst kan hända under den här utvecklingen, och att det är mycket normalt med varierande halter av könshormon. Allt från att ha dålig spermiemängd till att ha polycykliska äggstockar, via att faktiskt ha komplett penis OCH livmoder samtidigt, är orsakad av hormonändringar under den här utvecklingsfasen. Bara sett till anatomi och hormoner i kroppen så är det faktiskt väldigt svårt att säga antingen-eller när det gäller kön, och man vet nu att det handlar om ett spektrum av könstillhörigheter.

Jaha, men det är väl ändå så att allt styrs av våra kromosomer och gener! Om man zoomar in till cellnivå borde man väl komma se vilket kön man verkligen tillhör!?
Nej inte ens här är det så enkelt som man kan tro. Det finns en hel uppsjö av gener som styr utvecklingen och även här är det ett spektrum. Av varje 5000 människor har faktiskt en anatomiska könsdelar av ett kön, och kromosomer från ett annat - Allt styrt av av-och på-slagningen av de gener som styr könsutvecklingen. Det finns även människor där uppdelningen av kromosomer i det tidiga utvecklingsstadiet blivit ojämn och kroppen har vissa celler som är kvinnliga och vissa manliga. Väldigt många variationer kan inträffa i det här stadiet, och även på kromosomnivå talar forskarna om ett spektrum av kön.

Här är en liten illustration, på engelska, av några varianter av köns-spektrat när det gäller kromosomerna:

Klicka på bilden så blir den större

Jaha, men var är det man vill komma med det här? 99 av hundra människor föds ju faktiskt i de extrema ändarna av spektrumet. Det måste ju vara det som är det normala?

Det är inte förens man har nått den här nivån som man kan börja debatera på riktigt. Och det blir en skrämmande debatt med fruktansvärda exempel. Det är klart att samhället kan ha kvar sina två strikta definitioner, trots att biologin säger att kön är ett spektrum. Men sanningen är att det leder till att spädbarn opereras i fullt fungerande kroppsdelar för att de ska bli "normala" (ofta medan de är för unga för att ge samtycke) eller får utstå fruktansvärda påtryckningar psykologiskt och fysiskt för att de ska "passa in" någon typ av binär mall.

Att själv få välja sitt eget kön, eller välja att inte tillhöra någondera könet, det borde vara en självklar rättighet. Åtminstone sett ur ett biologiskt perspektiv.

Eller som Eric Vilain, forskare i könsbiologi på Californiens Universitet i Los Angeles, säger:

... if you want to know whether someone is male or female, it may be best just to ask...

Nä, nu tar vi lite knark, så här på fredan!

Hur är det egentligen med det där om att socker skulle var beroendeframkallande? Alltså, typ, som ett knark??

I det LCHFfrälsta Sverige är nog de flesta på det klara med att kolhydrater i allmänhet, och socker i synnerhet, är dåligt för hälsan. Men är det verkligen så illa att man kan kalla socker för ett beroendeframkallende ämne, och därigenom likställa det med hemskheter som nikotin, alkohol, eller till och med heroin? Vi är ju narkare hela bunten!

Så farligt kan det väl inte vara?!

Eller..

LCHFkändisen My (som bloggar här), skriver ofta att hon är beroende av socker, och likställer sig med en narkoman i sättet hon tänker på sin drog.

Och nu vet jag vad många säger: Det är bara att ha lite karaktär!

Men det finns faktiskt många olika typer av forskning som pekar på att socker skulle kunna klassas som drog. (här är en bra övergripande studie, om en vill nörda till det lite!) Och bara för en vecka sedan kom en sprillans ny undersökning i prestigefulla tidskriften Cell. (här är den. Nörda på.)

Den här senaste studien tycker jag är extra intressant i det att den faktiskt påvisar hur illa sockerberoende faktiskt kan vara! Och nu snackar vi socker-chock...

Forskarna på MIT-institutet i USA, som utförde studien, har framavlat en speciell sorts mus där man lätt kan stimulera en specifik del i det gigantiska nätverket av nervceller i hjärnan. De misstänkte nämligen att den här specifika delen av hjärnan hade något att göra med mössens belöningssystem och dess anknytning till just sockerberoende. De testade hypotesen genom att ge mössen tillgång till socker och stimulera de rätta hjärncellerna.
De möss som fick sina nervceller stimulerade, och som därmed fick en skön dos belöningshormoner, åt väldigt mycket mer socker än de vanliga mössen. Och inte nog med det: När forskarna gav mössen el-chocker varje gång de gick mot sockermatskålen, så fortsatte de trots allt!!

Så inte nog med att sockerberoende är ett faktum, man kan alltså även visa vilka nervceller som är ansvariga. Kanske kan det innebära en ny typ av medicin mot överätning i framtiden?

Och den viktigaste lärdomen: Om man slår ner på sig själv för att man är sockersugen: Lägg ner. Det ÄR ett beroende, och det ÄR tungt att bli av med det. En måste ha viljestyrka större än el-chocker. Men det går! (det kan ju My, tillsammans med en hel drös LCHFare, skriva upp på om inte annat)

Själv kör jag med minimalt med kolhydrater för att göra det så lätt som möjligt för mig. Funkar riktigt bra.

//  Tee -- Impad av de som kämpar sig ur beroende, oavsett drog..

GENomskådad

Hon sätter sig framför datorn och knappar in adressen. Handflatorna är svettiga. En vag darrning.
Sidan laddas omedelbart.

GENomskåda!

Så löjligt glad titeln ser ut. Knalligt turkosa bokstäver på grå botten. En glad titel som döljer ett mörkt budskap?
Hon har aldrig förr använt sig av den nya tjänsten. Eller ja, ny och ny, den Amerikanska internetsidan har funnits i över ett år, men först nu har Sveriges riksdag klubbat igenom godkännandet av förslaget. Ända sedan regeringen sålde ut både justitiekanslern och justitieombudsmannen till privata bemanningsföretag har förslaget varit på gång, och fått stort intresse i media. Alla har haft något att tycka om den databas där alla sveriges medborgares gener ligger snyggt uppradade, och huruvida den ska vara tillgänglig för allmänheten. Självklart, tycker hon! Hon förstår sig inte på alla de som klagar. Alla människor är faktiskt inte lika, utan kommer med ett genetiskt bagage, och alla har rätt att kolla upp vem de till exempel arbetar för eller, som i det här fallet, vill dela sin kärlek med.



Det var bara tre dagar sedan hon träffade honom, på universitetets bibliotek. En riktig klycha! Hon hade tappat tre av sina böcker på sin väg tillbaka till sin lilla läshörna och som en gammaldags gentleman hade han plötsligt suttit på huk bredvid henne och hjälpt henne att plocka upp böckerna. " Så kan det gå! " hade han sagt klämkäckt, och hon hade rodnat. Hon rodnade alltid. Förbannat. Han hade givit henne ett brett leende och gått därifrån. Ett par timmar senare tänkte hon fortfarande på honom - de blå ögonen och det halvlånga lockiga håret som ramade in ett klassiskt vacker ansikte. När han sedan stod framför henne med en liten papperslapp i sin hand rodnade hon mer än någonsin. Ett telefonnummer. Med löfte om att träffas nästa dag hade han gått sin väg, och lämnat henne med hjärtklappning och klarrött ansikte i läshörnan. 

Dagen efter mötet hade varit som en dröm! Med kopiös handsvett - som fick fingrarna att slira runt på nummerskivan på den gamla retro-kobratelefonen - hade hon slagit numret redan på förmiddagen. Passade en lunch kanske? Det gjorde det. 

Han var perfekt. Pluggade psykologi precis som hon, men i året under henne. Gillade brittisk nittiotalspop, hundar och att se på Lynch-filmer. Skrattade med otroliga smilgropar. Lunchen på kafeet hade blivit middag på restaurangen över gatan och några öl på krogen halvvägs hem till henne. Hon ville inte låta honom gå. Så hon gjorde inte det heller. Med ett stort pilimariskt leende tog han emot inbjudan om en nattfösare i hennes lägenhet. 

Trots att det var mitt i tentaperioden hade de tagit ledigt hela nästa dag. Med huvudet på hans bröstkorg och hans hand lekandes med hennes hår hade de pratat om allt mellan mekanismerna bakom kognitiv psykologi och fördelen med hemlagad senap på varmkorv. 

Hon är kär. Så ofattbart kär. När väninnan imorse påminde henne om att gen-databasen var igång kunde hon inte hålla sig utan satt nu insmygen i sin vanliga läshörna med den bärbara datorn igång på bordet framför henne.

GENomskåda!

Orden nästan skar in i ögonen på henne. Det lät så smutsigt på något vis. Sm om Han skulle haft något att genomskåda. Som om hon inte kände, med hela sitt hjärta och sin kropp, vem han faktiskt var. Kände hans själ. Men det var väl ändå hennes rätt att få veta om det nu, mot all förmodan var så att han kom med ett genetiskt bagage! Eller? Nu när tekniken fanns att få veta, varför skulle man inte ta sig den rättigheten då?! Eller var det verkligen en rättighet? Med namn och personnummer på den vackraste själ hon någonsin mött inskrivet i den lilla rutan och med handen svävandes över enter-tangenten var hon inte längre så säker. Hon tryckte ner knappen och blundade.

Det som en gång är sett kan man inte göra osett. Det man gjort kan man inte göra ogjort. Sittandes med ansiktet gömt bakom sina uppdragna knän grät hon tysta tårar medan telefonen surrade på sängen bredvid henne. Men vem svarar på  ett samtal från en framtida alkoholist?