Om att känna efter på riktigt.

Jag har kommit på att jag ibland är väldigt rädd för att känna efter. Rädd för att stanna i känslan och söka efter källan till oron/ångesten/rädslan/lyckan.
Är det någon typ försvarsmekanism? Behöver vi känna efter så noga, eller kan det störa?

I min absoluta självhjälpsboksfavorit - Självkänsla Nu! - Skriver Mia Thörnblom att ärlighet och att leva enligt ens egna värderingar, är kruxet till att få en hälsosam självkänsla. Och det är ju så klart bara att hålla med. Hur ska man kunna må bra om man ljuger och låtsas? Det kan ju vara allt från att ha sagt att man "ska på en kul fest" till kollegorna när man egentligen är på väg hem till sin favorit TV-serie eller en brädspelsturnering, till att man säger till sin partner att man "självklart också vill ha barn i framtiden" medan man försöker trycka undan ångestklumpen i magen och ignorera det faktum att ens biologiska klocka nog är trasig. Att det beteendet inte är något vidare bra medicin för själen är rätt uppenbart.

Men för oss som jobbar med självhjälp, självförbättring och målbildning så finns det ännu en fälla som kan skada självkänslan om man inte ser upp -- Att man ljuger för sig själv.
För att undvika den fällan tror jag att det kan vara väldigt bra att borra in sig i sig själv lite, och verkligen känna efter.

Mina mål för framtiden brukar oscillera väldigt. Allt från att "bli världskänd författarinna och forskare" till att "ta mig ur sängen utan att gråta av ångest".  När jag är inne i en riktig humörtopp känns det som om att jag LÄTT kan ta över världen, och bli vad jag vill. Det betyder att "menyn" som jag har framför mig när jag skriver ner mina mål, och övar på att visualisera min framtid, är i stort sätt oändlig. Och då blir det plötsligt väldigt frestande att skriva ner en dröm som kanske inte alls är ens egen! För vi lever inte i en bubbla. Vi lever i en värld där fokus är väldigt vinklat mot framgång, karriär och utseende. Då blir det superenkelt att skriva ner något i stil med: "Jag har på mig en svinsnygg chanelklänning på min vältränade kropp och står och presenterar forskningsresultat på en stor scen". Ett bra mål, som vilket annat som helst. Men inte för mig! Om jag tänker efter, på riktigt, så ska det nog hellre stå "Jag står framför ett gäng studenter och håller i ett inspirerande föredrag. Alla skrattar och blir sporrade att lära sig mer."

Så just nu har jag faktiskt inte några mål. Däremot tar jag så mycket tid jag kan och vill åt att sitta ner på en lugn plats och skriva i min anteckningsbok. Det blir sida på sida av massa nonsens. Många meningar går i stil med
Jag blir glad när jag pratar med henne.. Nej vänta! Jag blir inte alls glad.. Hon är rolig, men får mig på något underligt vis att må lite dåligt...

Haha, så världens mest schizofrena dagbok, typ. Men det är OK.

Jag behöver tid. Tid till att känna efter, på riktigt. Låta tankarna vandra. Kanske kan jag skriva ner några mål så småning om som känns bra. och äkta. Som VERKLIGEN inspirerar mig.
Eller kanske inte. Kanske är det själva målbildningen som får mig att få ångest, bli stressad och må dåligt? Jag vet inte.
Men jag ska känna efter.

.. kan vara riktigt skönt!