Friday, 5 April 2013

Att icke skåda given häst i munnen..?


Venedig, 15 mars 1732


Jag kan knappast förmå mig tro att det är sant! Att jag till slut är i Venedig, denna drömmarnas stad! Ingenting jag hitintills sett i mitt icke alltför långa liv kan jämföras med det skådespel som denna plats bjuder på. 

Jag måste här erkänna att jag inte höll särskilt stora förhoppningar på denna resas välgärning, efter de oräkneliga veckor jag var tvungen att spendera i en ack så liten droska, med endast min odräglige bror Erik som sällskap. Att denna resa tog plats över huvud taget var något utav ett mirakel, efter att jag under hela januari månad dragits med lungvärk. Ingen människa med vett sätter sig i en droska för nättupp två månaders resande med lungvärk! Hurusom, så var det som om äventyrslustan inuti mig plötsligt tog över min hälsa, och frisk och kry kunde jag till slut lämna Göteborgs stad bakom mig. Jag tackar sedan dess Gud, både för min hälsa, men också för min underbara gamla guvernant som skickat erbjudan om en visit i Venedig, när hon nu flyttat hit som gift kvinna.

Minnena av de första dagarna är ännu som en färgglad dimma i mitt inre, där nya erfarenheter för alla mina sinnen avlöser varandra i ryslig takt - Den djupplå färgen på sidenklänningen, dess frasande ljud när jag provade passformen, doften av nyligt bakade italienska mandelskorpor, sångerna från stadens alla barder och känslan av det mjuka blodröda skinnet runt dagboken jag nu skriver i.
Jag kan konstigt nog inte dra mig till minnes ansiktet på damen som sålde denna dagbok till mig, trots att jag spenderade så lång tid vid bokståndet på marknadsplatsen. Plötsligt stod hon där framför mig och erbjöd mig att inhandla denna underbara läderinbundna dagbok. Jag tror att hon måste ha uppfattat mitt ansiktsuttryck, överväldigad av alla nya upplevelser som jag var, och förstått hur jag längtat efter att med pennans hjälp få lätta mitt sinne! När jag vände mig om för att ge damen betalningen för boken var hon plötsligt borta. Mycket egendomligt. Men jag har vett att uppskatta en gåva. Jag kommer skriva av mig så ofta tid finnes, för jag vill icke glömma en endaste dag!


Venedig, 18 mars 1732


Jag har haft ett par underbara dagar, mestadels fyllda med ro och lättja, och lyckats få lugn i själen att uppskatta denna stad i avslappnande tempo. Erik och jag har tagit oss tid att dagligen promenera över broarna vid kvarteret där vi nu bor och insupa stadens kultur i mer maklig takt. Vi har knappt haft kraft nog åt våra vardagliga gräl!

För ett par dagar sedan fick jag i en av de finare butikernas stora skyltfönster syn på en underbart vacker mask för ansiktet. I vitt elfenben med infattade ädelstenar och förgyllda blomsterdetaljer låg den där på en sidenkudde. Jag hade aldrig sett något liknande, och frågade omgående min trogna gamla guvernant om denna tingests användning. Det visade sig att det mycket snart är dags för den årliga karnevalen i staden, då societetens toppskikt bjuds in att deltaga i festligheter i dogens palats, utsmyckade med fantastiska klädnader och masker, liksom den jag såg!
O, lycklig äro den kvinna som får en sådan inbjudan! Det är nästintill att jag önskat att min guvernant inte varit så lycklig i sitt giftermål med en man av en så pass låg status som en tyghandlare.. Men jag har ändå inte någon vacker ung italiensk man, med en mask i samma stil som min egen, som kan ackompanjera mig dit på sin arm.. Men nej, där blev mina tankar visst orena! Det är tur att en dagbok är av privat natur. Tankarna får jag bekänna och sona i morgondagens bikt.


Venedig 19 mars 1732


Herregud! Jag kan knappast hålla pennskaftet still för att skriva denna mening, för jag skakar av nervositet och spänning. Med morgonposten kom nämligen en leverans utav ett inbjudningskort till maskeraden på dogepalatset, bärandes mitt namn!
Jag kan knappt tro att mina drömmar från gårdagen verkar slå in..


Venedig 22 mars 1732


Imorgon är dagen då jag likt en sagoprinsessa kommer få äran att uppleva en kunglig maskerad!
Men jag önskar att min kära guvernant, som jag också har nöjet att numer kalla min vän, kunnat känna lycka för mig. Men hon har varit mycket tystlåten de senaste dagarna. Jag trodde för ett ögonblick att det var ett stråk av svartsjukan, men hon anförtrodde mig att hon haft ett par otrevliga gräl med sin make, något hon inte varit med om tidigare i deras gifte. Jag lider med henne, och ber att grälen ska upphöra.


Venedig 23 mars 1732


Jag skriver dessa ord i all hast, då mitt ekipage väntar på mig vid porten. En av dogens vakter måste ha fått i uppdrag att eskortera gäster, för vid en droska utanför min dörr står nu en ung vacker italiensk man, som till och med har lyckats inhandla en likadan mask som min egen! Jag kan inte förstå min tur!
Tyvärr visade det sig dock att Erik fått ett slag av svartsjukan, och han spelade mig ett elakt spratt under morgonen. Alla mina korsetter var ihopsnörade och mina skor bortrövade! Det var nättupp att jag hann med att göra mig respektabel inför maskeraden, och just nu önskar jag livet ur den lymmeln!


Venedig 25 mars 1732


Jag börjar få dåligt samvete. Nöjet av maskeraden blev kortvarigt då det visade sig att min bror försvunnit under natten! Och jag som tänkt sådana elaka tankar om honom alldeles nyligt!


Venedig 26 mars 1732


Min nyfunna tur efter min ankomst till Venedig har visat sig mycket kortlivad! Min bror har ännu inte blivit funnen och min guvernant är även hon förtvivlad. Det har framkommit att hennes make blivit sedd på ett av stadens många horhus, bara ett par nätter sedan, och hon är nu djupt olycklig! Å, hur jag önskar att min lungvärk inte försvunnit så att denna olyckans resa kunnat äga rum!


Venedig 27 mars 1682


Det är som en olycksfågel förföljer mig i dessa dagar.. Under hela natten har jag känt av en molande värk i lungorna som inte verkar ge vika.

Fortsatt 27 mars

Jag är rädd! Bara en liten stund sedan hostade jag i min näsduk och fick med skräck syn på blod! Om jag bara fick ha Erik nära mig!

Afton 27 mars

Andningen är svår nu, och jag är så trött. Men inte längre rädd. Erik är här hos mig nu. Hans hand är egendomligt kall, men behaglig mot min febriga panna. Jag vill sova nu. Så trött.


No comments:

Post a Comment