Friday, 12 April 2013

Maestro



En flaska olivolja och en skål socker står alltid på mitt sängbord. Denna underliga uppställning har såklart lett till många höjda ögonbryn under åren, speciellt på diverse efterfester under tiden på musikhögskolan. Jag har som vana att bara småle när frågan kommer, mest för att få se chocken i deras ögon när de ofrivilligt får en inre bild av mig de inte var beredda på. Sanningen är riktigt tråkig, och inte syndig alls. Det är ett välbeprövat trick bland musiker, att ta en matsked olja med lite socker i händerna på morgonen för att massera upp blodcirkulationen innan morgonrepetitionerna.
Nu tycker jag att det är ironiskt egentligen, hur jag alltid varit orolig över mina händer.

När jag först började på musikhögskolan på Lunds Universitet var jag säker på att jag dött och kommit till himlen. Pianot hade förut alltid varit min bästa vän. Faktiskt min enda vän. Jag var den långe spinkige pojken som bara lyssnade på klassisk musik, och svettades ymnigt så fort någon försökte starta upp en lite längre konversation, och var så klart direkt ett utsatt offer. Skoltiden är en enda lång dimma av ensamhet och skällsord. Under gymnasiet lärde jag mig, förutom Chopins alla mazurkor, minst 30 olika synonymer för ”bögdjävel”. Som tur var blev jag aldrig utsatt för direkt våld. Men jag minns fortfarande rädslan att någon skulle bryta av ett finger på mig ”på kul”. Det skulle innebära total ensamhet.
Första dagen på kompositionsprogrammet, i väntan på den första föreläsningen, kom tre andra studenter fram till mig för att prata. Innan jag visste ordet av var jag involverad i en djup diskussion angående Oliver Knussens modernistiska kompositioner och jag glömde till och med bort att svettas.
Livet var underbart. Jag spelade piano fem timmar om dagen och drack rödvin och diskuterade komposition halva nätterna. Vi skulle förändra världen.

Nu när jag står här på dirigentspodiet, femton år senare, vet jag att många omkring mig tycker att jag har lyckats. Jag ser det på dem, där de sitter framför mig, suktandes efter dirigentpinnen och med ögon mörka av svartsjuka när jag bläddrar i partituret med mitt eget namn på framsidan. Det är urpremiär för min allra första symfoni.
En av cellisterna brukade sitta på raden framför mig på föreläsningarna på högskolan. Nu arbetar hon för mig, där jag står framför en symfoniorkester i toppklass. Den är inte av Wagnerstorlek direkt, men stor nog att kunna motivera mitt val att anställa hela fem basister. Och tur är väl det.
Av alla de som ser att jag lyckats, och fått ett perfekt liv, tror jag att många skulle bli förvånade om de visste min hemlighet, och fick känna min ångest. Den svarta mörka smärtan i buken, som skickar upp en kombination av eldsflammor och kalla kårar längs med ryggraden. Jag minns den känslan från när jag som liten pojke försökte få grepp om koncept som döden och rymdens oändlighet. Ångesten av att inte förstå och att inte ha kontroll. Jag kunde skaka av mig den då. Tänka på annat. Men inte längre.

Det började för tre år sedan, när jag letade efter ett nytt piano. Jag hade äntligen lyckats köpa en lägenhet i Malmö med ett vardagsrum stort nog för en fullstor flygel. Jag fullkomligt studsade fram av lycka och spänning under den första månaden när jag reste genom halva Europa, på jakt efter det perfekta ljudet, den perfekta känslan och den perfekta flygeln. Men när ytterligare tre månader gått började mina vänner oroa sig. Varför hade jag ännu inte bestämt mig? Var det inte dags att jag tog mig i kragen och slutade vara en sådan perfektionist? Men sanningen var att jag faktiskt inte tyckt om något av de pianon jag provat. De kändes tråkiga och med plattare, enklare ljud än jag förväntat mig. Dessutom verkade det som om inget av dem kunde spela upp de högre tonerna med tillräcklig volym och kraft. Jag var besviken, och inget piano blev köpt.
Efter ytterligare några månader av underliga händelser började jag förstå. Jag blev ofta överraskad av hur alla omkring mig verkade smyga upp nära mig utan att jag insåg det, och hur jag blev mindre och mindre nöjd med repetitionerna för min symfoni. Alla de komplexa lager av toner jag så mödosamt komponerat under åren lät tomma. Jag blev mer och mer betraktad som arrogant, både på grund av min ilska och besvikelse, men också för att jag slutade prata med människor som tilltalade mig utan att stå framför mig.
Varje morgon medan jag masserade mina händer slog jag igång p2 på radion. Den lilla graderade ratten för volymen var min måttstock. Och i takt med att volymen gick upp växte också ångesten.

I morse kunde jag inte höja volymen mer. När jag nu står här på podiet, med min förväntansfulla publik bakom mig, redo för urpremiären av min första symfoni, höjer jag taktpinnen. Jag ber till gud att resonansen från de fem basfiolerna ska vibrera i golvet under mitt dirigentpodium, så som jag hoppats. Taktpinnen slår ner och symfonins första takt dånar ut i det utsålda konserthuset. Jag hör ingenting.





2 comments:

  1. Bra! en Beethoven typ alltså.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jomenvisst! Va kul att du gillade den :)

      Delete