Bildutmaningen!

Tidigare idag (i det HÄR inlägget) beskrev jag hur jag bestämt mig för att sätta en liten utmaning åt mig själv: Jag googlade "pictures", och tog de två första bilderna som inspiration till mina två Tee-time texter. Jag satte även en tidsbegränsning på en timma.

Den här bilden blev det:

Så jag tog helt enkelt och skrev en liten historia baserad på det första som flög in i skallen min, när jag såg den här bilden. Kan du komma på vad det är?

Mycket nöje!

//  Tee  --  Kunde inte komma på en bra titel på historien inom tidsramen, så den fick bli anonym..

----

När jag går här och betar på fältet så känner jag mig ibland riktigt stolt. Jag har helt klart den vackraste ullen av alla i flocken! Men så fort den tanken slår mig blir jag genast lite deprimerad… Jag tänker nämligen på min vän Kjell..

Han var utan tvekan den vackraste bocken på ängen! Mjuk, nästan onaturligt vit, ull på en kraftig manke. Han spatserad stolt runt på ängen och var noga med att bräka högt och ljudligt så fort husbonden kom gående utmed ängen mot ladan. I de flesta fall fick Kjell en rejäl klapp och blev klådd bakom öronen. Jag skulle ljuga om jag inte erkände att hans smörande för bonden gjorde mig avundsjuk. Inte skulle ett får som jag få ens en blick, för att inte tala om en klapp på manken! Nej, sådant fick bara Kjell.

Men det var inte avundsjukan över hur Kjell favoriserades som fick mig att försöka prata honom till rätta, den där hemska dagen i juni. Det var något annat, mer hotfullt, som fick det att vända sig i alla mina magar, när Kjell fick sin vanliga uppmärksamhet från bonden. Jag tror jag såg något annorlunda i bondens blick, den där dagen.

Så fort bonden lämnat Kjell och börjat gå upp mot ladan, vandrade jag fram till honom där han stod och betade på sin favoritplätt bredvid grinden. Han var skicklig på att beta och hade kraftiga tänder som effektivt slet upp de tjockaste grästuvorna.

”Kjell..” började jag försiktigt.

”Jag tycker någonting känns konstigt idag. Bonden har en annorlunda blick. Kanske det inte är en så bra ide att du bräker till honom mer nu, utan låter honom gå förbi?”

Kjell tittade upp på mig och tuggade ur munnen långsamt och noggrant innan han svarade:

”Men Örjan! Inte har väl du gått och blivit så avundsjuk!?” Hans bräkande skratt fick de flesta av flocken att stanna upp i betandet och titta bort mot mig och Kjell. Det var ytterst pinsamt. Men jag kunde inte skaka av mig känslan, utan fortsatte:

”Men jag är helt säker på att något är fel!”

”Örjan. Jag vet att det måste vara jobbigt att jag är den som bonden känner att han kan anförtro sig åt.”

Jag kunde inte tro mina öron. Trodde verkligen Kjell att bonden såg honom som sin like?!

”Men inte skulle väl bonden anförtro sig åt ett får! Han är din husbonde…”, började jag förklara. Men Kjell var nu riktigt irriterad.

”Det ska jag tala om för dig, att så sent som igår så berättade bonen om den nya kjolen han planerar att ordna till bondmoran att ha på sig på söndagarna i kyrkan! Det är viktiga människoting han delar med mig!” Med de orden vände han sig om och travade iväg över ängen till en annan del av flocken, och lämnade mig och mina olustkänslor kvar vid grinden.

Jag känner mig fortfarande skyldig till det som sedan hände.

När solen stod som högst, kom bonden ut till ängen och öppnade grinden. Kjell såg överlycklig ut och gick glatt fram för att få sig sin klapp. Snabbt som vinden grabbade bonden tag om Kjells nacke och främre ben och svepte honom över på rygg. Jag och hela resten av flocken stod som förstenad i skräck. Med snabba rörelser använde bonden en ohygglig tingest, som effektivt skalade av all Kjells ull! Inom några sekunder var tortyren över och bonden släppte taget om Kjell, som i panik galopperade iväg utmed ängen. Utan ceremoni tog bonden den vackra ullen med sig och försvann in i ladan.

Den händelsen satte djupa ärr i hela flockens minne i flera veckor efteråt. Men ingen var så chockad som Kjell. Han bräkte inte längre åt bonden, utan kastade mörka blickar åt hans håll, där han gick utmed stängslet i sin nya helgdagsrock.

Utan sin ull är Kjell fortfarande en spinkig syn, så här flera månader efter händelsen, och han betar fortfarande en bit bort från resten av flocken. Jag är numer mycket noga med att hålla mig gömd nära mitten av flocken så fort bonden är i närheten.

Jag är skrämmande medveten om att jag är den som nu har den finaste ullen, och så fort jag ser den lille pojkens två nya par ullstrumpor hänga på tork utanför bondgården får jag rysningar och tänker på Kjell. Måtte något liknande aldrig hända mig…