Oacceptabelt beteende… för vissa

Läste precis ett härligt argt blogginlägg av Lady Dahmer: ".. Seså nu tjejer, var inte besvärliga nu …" 

Klingar så bra ihop med vad som precis hände mig i veckan! Nämligen detta:

Jag är mitt uppe i att organisera en konferens på mitt universitet här i Storbritannien. Så i måndags så kom jag aldeles för sent till ett möte jag glömt bort. Gud så dumt! Hade totalt glömt bort det. Mådde så där dåligt i magen som bara andras besvikelser kan frambringa.
Så jag tar i lite extra när det kommer till att ha åsikter under mötet, för att liksom ursäkta min frånvaro i början. Då tar såklart superproffessor-nummer-ett (60+ man) och säger till mig på skarpen: "Stop beeing so disruptive! First you are late and then you keep talking!"

Så jag blir så klart ARG! Kniper ihop mun och ger arga korta kommentarer.

Då börjar han…. SKRATTA! Och säger med bästa I-am-your-superior-rösten åt mig att lugna ner mig.

Så jag blir så klart ÄNNU ARGARE.

Det värsta med hela historien, som får mig att förlora hoppet lite, är det som nu följer: Efter mötet tar professorn mig åt sidan och säger att: " I need to tell you that your behaviour is not acceptable!"

Å då jävlar blir jag FÖRBANNAD.

Så jag förklarar för honom exakt hur jag känner. Hur förnedrande det var att bli utskrattad i ett fullsatt möte. Hur illa jag tog vid mig av hans kommentar. Och sedan säger jag:
"We just had a perfectly successful meeting. Unfortunately it involved me being angry. But that is a perfectly ALLOWED EMOTIONAL STATE."
Och det läskiga är att han blev helt ställd. Sedan höll han med! Han bad om ursäkt!

Så för att summera: Jag blev arg. Huruvida jag hade rätt i det eller inte hör inte till saken. Men innan jag poängterade att ilska faktiskt är tillåtet, så tyckte professorn att mitt beteende var OACCEPTABELT.

Innan jag påpekade det så förstod inte en 60+ professor (i kvantmekanik) att min ilska var motiverad, och tillåten överhuvud taget. 

Vad kan det ha att göra med, måntro? Att jag bara är en doktorand och inte akademiker? Att jag är 30 år yngre än honom? Eller kanske, möjligen, eventuellt, hade det att göra med snippan mellan benen..

När kvinnors och mäns olika känslouttryck blir förpackade i en sån tajt normativ patriarkat-föpackning att helt jävla normalt människo-beteende helt plötsligt blir oacceptabelt, då är vi ALLA riktigt illa ute.

 Tee  --  Arg. 

Pure Beauty

This duet is one of my absolute highlight in my playlist just now!!

It might help that one of my favourite voices (of ALL time) (Malena Ernman!!!) is one of the performers.

These two voices are like water. Crystal clear, cold, crispy spring water. The way they slowly pour over you, and mixes with each other like two perfect streams, is just stunning. And the feeling (those goose bumps!!) of experiencing this tune actually reminds me of having pleasantly cool water poured over my head :)



Bliss!!

//  Tee  --  Dries off a wee tear in the corner of the eye, before getting stuck back in on the Big Project.

Första inlägget på länge..

… blev skrivet bara för att jag läste det här blogginlägget och blev lite irriterad (det kan också ha att göra med att jag kört fast i mitt gigantiska projekt på jobbet just nu och behövde bli lite irriterad och kultivera mitt uppskjutandebeteende lite)

Det handlar i kort om hur vi som kvinnor står upp för hela kvinnosläktet genom att stå upp för oss själva.

Elaine verkar ju vara en underbar människa i största allmänhet, men just den här åsikten delar jag inte.

Jag blir nämligen så less när jag helt plötsligt blir ansvarig för hela kvinnosläktet! Det är ett sånt typisk patriarkalt fenomen!
Om en man gör något bra, gör strålande karriär och kör sin BMW som en gud, då är det så klart för att han som person är helt fantastisk. Gör han däremot fel, får sparken eller är i allmänhet odräglig, ja då är det för att han är som han är.
Men när jag däremot gör något bra, då jävlar måste jag genast bli förebild för alla kvinnor. Jag gör bra ifrån mig i mitt mansdominerade yrke, och måste genast vara en förebild för andra kvinnor och visa att "det går!" Jag måste vara noga med att bete mig så att jag kan visa att hela kvinnosläktet är bra! Det är inte på grund av min egen prestation som individ, utan det jag gjort, min karriär, ska genast dissekeras ut till alla, och användas som exempel för att vi, vi kvinnor, vi kan minsann!
Och när jag sedan felparkerar på vägen hem från jobbet, så är det inte för att jag gjort fel, utan så klart för att jag kör som en kärring. Så som alla kvinnor kör.

Den dagen vi sparkat patriarkatet i röven ordentligt är den dagen när jag som individ kan få vara som jag är, utan att ha nån könstillhörighet att behöva ansvara för.


--  Tee  //  Ok, dags att kila tillbaka till projektet mitt…. som bara ser större och läskigare ut ju närmare jag kommer tidsfristen..

The art of doing all or nothing..

So yesterday was a complete write-off.

An insane amount of cider on my work night out the evening before made sure of that.

Those days, filled with the immense pleasure of doing NOTHING, actually tend to happen a lot more often than I would like to admit. It is not because I get plastered and spend a lot of time hung over or anything, but because I need it. Crave it. 

I always used to despise this particular feature in myself. My need to veg in the sofa with a book, separated from the world, made me feel useless! I should be doing my research, hang out with friends and be social! Not waste my life away dressed in pyjamas!

I am a very social being. Love hanging out with people and engage in interesting discussions as well as useless banter. I have always been like this, and have considered myself a very social and extrovert person. How could I have a need to be alone??! 

But this was before I started talking to my dude about it. My dude happen to be one of the most well read people I know, and is a bit of a hobby expert in psychology and philosophy (as well as the topics of the Hibernian football club and random electronic music, but that's a different story all together)

It turns out that the definition of an introvert personality type is not at all someone who can't stand other people, like i always assumed, but rather someone who looses energy when socialising. Energy that needs to be replenished through alone time. Whilst extroverts and introverts both love socialising, only the former will actually gain energy by interacting with other people. 

So there it was. The realisation that I am an introvert!

Just having this knowledge has actually changed me! I now feel a lot more comfortable with the fact that I need to be alone. An inner calmness that comes through acceptance. An acceptance of who i am, and a realisation that it is all ok. I don't worry at all about this part of myself any longer, and it has also given me a lot more enjoyment in those moments on my own.

Whilst there are a lot of discussions that could be had regarding the validity of sorting yourself into a folder with respect to any personality type, the truth still is that introverts and extroverts exists. The line between the two is most likely not very sharp, and the degrees to witch you belong to either category probably varies greatly. 

But my opinion is that, as long as we are not starting to sort other people into folders, some knowledge of standard personality types can give a lot of insight that might be beneficial to our own well being.

What do you think? Do you consider yourself an introvert or extrovert? 

Alone on a train racing through the rainy Scottish country side = pure bliss for any garden variety introvert. 

//  Tee  --  Has got fully charged batteries and is ready for meeting up with a lovely friend in Cambridge tonight!

All Hallows Eve

In my native Sweden, Halloween is a fairly new invention. And I mean new enough to make my own childhood relatively free from dressing up in scary outfits by the end of october.

Traditionally, we have a completely different kind of celebration:  Allhelgonaafton - All Hallows Eve.

If I was at home today I would go to the local cemetery. It is a beautiful place, landscaped over small soft hills, with plenty of large trees and bushes and even a small stream flowing through. I would sit for a while, on the little bench next to the bridge over the water, and I would think about my granny. I would light a candle by the fountain next to the book. The book made from solid copper plates, with names etched in to forever memorise the ashes that were spread in this beautiful part of the world.

I would think of the talks and games I played with my granny. I would think about the joys of living, and the sadness of death.
I would cry a little.
But mainly smile.
After that I feel peaceful, and content and ready to keep living.

In the evening of Allhelgonaafton, all cemeteries in sweden are full of lit candles. In the darkness of the north it is a beautiful sight.

Today is the day of the dead.
And my tip to you is that, before you don the vampire outfit, you take a wee moment. Sit down for a bit and acknowledge the people in your lives who are no longer with you. Perhaps light a candle.
Cry a little.
But mainly smile.
Then go on and keep living.

//  Tee -- Will light a candle today. And think of this fantastic lively woman, whom I am so happy to have known.

The randomness of fear...

Isn't it strange how random ones fears can be?

And I don't only mean the 'classic' phobias like spiders or dentists, but the small things that have us spooked..

I sometimes covers a shift or two in a wee hotel, close to Edinburgh city centre. My job is simple - I just need to mind the bar and reception and make sure the local customers and hotel guests are happy.
However..
Come closing time; as soon as the final customer has left the bar and I have closed and bolted the door, it starts. The fear of the dark. The very instant I close the window blinds in the bar, my mind starts telling me stories. Telling me I heard something. Saw something in the window reflection… As I make my round of the hotel and walk through the cellar, turning off the lights, making sure every thing is in order, my heart rate slowly goes up. By the time I reach the dark corridor behind the reception on my way back I am positively running. And running in a dark corridor does NOTHING soothe ones fear! It is with shaking hands I punch in the alarm code before I bolt through the door in panic….

BUT. On any other night, I have nothing at all against walking on this path in the middle of the night:

Did I mention the wall on the right borders a cemetery?

It doesn't matter how much I try to think about horror stories, scary films and so on (and I've actually tried!), I can't get scared of the dark whilst I am outside. But as soon as I am indoors I freak out!

Random!

What fears do you have?

//  Tee  --  Is actually getting a bit spooked out… in her own home.. Perhaps I need to go outside?

THE greatest playlist

I am playing this playlist as often as I can!


A bit insane when it comes to style perhaps, but generally awesome!