Nä, nu tar vi lite knark, så här på fredan!

Hur är det egentligen med det där om att socker skulle var beroendeframkallande? Alltså, typ, som ett knark??

I det LCHFfrälsta Sverige är nog de flesta på det klara med att kolhydrater i allmänhet, och socker i synnerhet, är dåligt för hälsan. Men är det verkligen så illa att man kan kalla socker för ett beroendeframkallende ämne, och därigenom likställa det med hemskheter som nikotin, alkohol, eller till och med heroin? Vi är ju narkare hela bunten!

Så farligt kan det väl inte vara?!

Eller..

LCHFkändisen My (som bloggar här), skriver ofta att hon är beroende av socker, och likställer sig med en narkoman i sättet hon tänker på sin drog.

Och nu vet jag vad många säger: Det är bara att ha lite karaktär!

Men det finns faktiskt många olika typer av forskning som pekar på att socker skulle kunna klassas som drog. (här är en bra övergripande studie, om en vill nörda till det lite!) Och bara för en vecka sedan kom en sprillans ny undersökning i prestigefulla tidskriften Cell. (här är den. Nörda på.)

Den här senaste studien tycker jag är extra intressant i det att den faktiskt påvisar hur illa sockerberoende faktiskt kan vara! Och nu snackar vi socker-chock...

Forskarna på MIT-institutet i USA, som utförde studien, har framavlat en speciell sorts mus där man lätt kan stimulera en specifik del i det gigantiska nätverket av nervceller i hjärnan. De misstänkte nämligen att den här specifika delen av hjärnan hade något att göra med mössens belöningssystem och dess anknytning till just sockerberoende. De testade hypotesen genom att ge mössen tillgång till socker och stimulera de rätta hjärncellerna.
De möss som fick sina nervceller stimulerade, och som därmed fick en skön dos belöningshormoner, åt väldigt mycket mer socker än de vanliga mössen. Och inte nog med det: När forskarna gav mössen el-chocker varje gång de gick mot sockermatskålen, så fortsatte de trots allt!!

Så inte nog med att sockerberoende är ett faktum, man kan alltså även visa vilka nervceller som är ansvariga. Kanske kan det innebära en ny typ av medicin mot överätning i framtiden?

Och den viktigaste lärdomen: Om man slår ner på sig själv för att man är sockersugen: Lägg ner. Det ÄR ett beroende, och det ÄR tungt att bli av med det. En måste ha viljestyrka större än el-chocker. Men det går! (det kan ju My, tillsammans med en hel drös LCHFare, skriva upp på om inte annat)

Själv kör jag med minimalt med kolhydrater för att göra det så lätt som möjligt för mig. Funkar riktigt bra.

//  Tee -- Impad av de som kämpar sig ur beroende, oavsett drog..

En sjudjävlars efterrätt!

Det absolut dummaste man kan göra när man undviker kolhydrater är nog att googla recept på semlor...

Jag älskar semlor! Vilket, nu när jag tänker på det, nog är lite skumt med tanke på att jag inte gillar mandelmassa. Så för mig är en semla... typ en gräddmacka.. ? :: weirdoo ::

Men, så när suget satte tog fart fick det bli en nödlösning! Jag kallar den: The Tee-Mess! *

kladdigt, men mättande!

Visspad grädde
Kokosnötsbitar
Hallon

Absolut ljuvligt. Hallon är väl inte direkt strikt när det gäller kolhydrater, men bättre än en semelbulle i alla fall!

//  Tee


*  Det är även en ordlek med en lika "messy" klassisk brittisk efterrätt som har maränger istället för kokos - The Eton Mess.

Medicin mot avundsjuka, del I

Underbara UnderbaraCLlara skriver idag ett lysande inlägg, där hon introducerar konceptet
:: att vara avundfrisk::

Hon skriver att avundsjuka är det som driver henne i livet, och att hennes tanke när hon ser någon som är bättre än henne är: Men vad orättvist! Varför har inte jag det så?

Men istället för att den tanken gör henne bitter, så gör den henne istället motiverad och inspirerad! Gud så härligt. Hon tänker att, om den personen klarar detta, så klarar jag det säkert också! Hon kallar det att vara avundfrisk. Jag håller med. Det låter som ett mycket hälsosamt beteende.

Min egen reaktion när jag ser någon som är bättre än mig är snarare: Jahapp, värst var hen var duktig då. Sån är inte jag. Lika bra att jag går hem och gråter en skvätt och kryper in under täcket.

Så, med UnderbaraClaras egna definition så är jag helt klart avundsjuk.

::::::

Vad kan jag då göra för att bota mig själv från denna sjuka?
Jag är ju en riktig sucker för självhjälp av alla de slag, så jag tänker helt enkelt testa. Ett ytterst ovetenskapligt test (med en test grupp på N=1 person) där jag undersöker hur olika självhjälpsverktyg fungerar som botemedel mot avundsjuka. Jag vill bli avundfrisk!

Min första tanke är att det jag skrev om motivation här tidigare (fake it till you make it), nog kan vara ett bra första steg även här!

Min hypotes för detta test lyder: Om jag låtsas vara som den jag är avundsjuk på, och bete mig som om jag redan hade samma egenskap som den personen, så kommer även jag få dessa egenskaper.

:: disclaimer :: Jag tänker såklart inte plåga mig själv genom att helt efterapa en annan människas beteende! Anledningen till att jag till exempel är avundsjuk på någon som är väldigt produktiv är ju för att jag också vill vara produktiv. Eller så är jag avundsjuk på någon som är nöjd med sin kropp. Men om beteendet som ligger bakom produktiviteten - kanske får hen ångest över att misslyckas, eller arbetar 10 timmar om dygnet - inte är hälsosamt för mig, då är det ju ingen ide! Lika lite är det en ide för mig att försöka bli nöjd med min kropp genom att svälta mig, eller springa 10 mil om dagen. Fy.

Nej, ingrediensen i min medicin är helt enkelt att låtsas att jag redan har de egenskaper jag är avundsjuk på. Då tror jag att det beteende som passar mig liksom kommer på köpet!

Så, nu är det bara för mig att gapa stort och ta den första droppen av Dr Tees Fantastiska Avunds Elixir!

//  Tee  --  Jag återkommer med resultatet av denna kliniska prövning :)

Jaaa!!!

Hur barnsligt lycklig kan man bli av at ha bokat biljetter till denna, av konsumtionssamhällets framavlade, galenskap:

En guidad tur runt i studion där de spelade in Harry Potter.

Kan knappt vänta!!


//  Tee  --  Jamen jag vet, du tycker att det är en barnbok osv, men då FATTAR DU FAN INGET!! ;)

Motivation 1.01

Idag har jag mer motivation än jag haft på länge!

I mitt fall har det att göra med att jag klev upp tidigt, och kom iväg till jobbet i god tid. Jag har ingen speciell tid på dygnet som jag gillar bäst (är varken morgon- eller kvällsmänniska -- kan lätt anpassa mig. Kaffe/Champagne hjälper så klart... Beroende på klockslaget..)  :)

Men samhället ligger ju och trycker på -- vi lever ju faktiskt inte i en bubbla utan mitt ute i den vida världen, där vi måste samsas med en massa andra människor med åsikter -- och vi är nog många därute som känner en viss press. Att vara normal. Göra som man ska. osv. Så sanningen är att när jag kommer in till jobbet tidigt, så känner jag mig mer seriös, mer... :: duktig ::..

Och det spelar inte någon roll hur lite jag tycker om konceptet :: Att vara duktig :: . För likt förbannat så BLIR jag mer seriös, och duktig, ju mer jag beter mig seriöst och duktigt! Att komma in till jobbet tidigt, ta en kopp kaffe och sätta mig i ett nästintill tomt kontor, det gör att jag känner som om att jag liksom ligger lite före! Det gör att jag får mer motivation, att liksom ligga lite före hela dagen! Japp jag är en vildsint tävlingsmänniska i grund och botten.. :)

Det spelar nog också mindre roll vad det är man gör, bara det får en att känna sig på ett visst sätt. I mitt fall känner jag mig mer seriös om jag kliver upp tidigare på morgonen. Karln min kan å andra sidan ligga och dra sig så länge han vill, men tar alltid på sig kostymbrallan och stryker en skjorta till jobbet, för att känna sig mer seriös.

När jag tänker på vad det innebär, så gör det inte så mycket att jag lägger in mig i, den av samhället så väldefinierade, duktighetsmappen. För om jag verkligen kan få mig själv att bli på ett visst sätt (och faktiskt må på ett visst sätt) bara genom att, i stort sett ::låtsas:: -- genom att bete mig på ett visst sätt -- Det är ju en riktig guldgruva!

Det spelar slutligen ingen roll om du kallar det "Attraktionslagen" (om du läst The Secret) eller att "Le så stort du kan så känns det lite bättre"-metoden (om du pratat med min mamma):

Det fungerar.

Här är en video som presenterar lite kul forskning som visar att min mammas visdomsord håller!




//   Tee   ---  Japp... åsså ska man kanske sluta skriva meningslösa blogginlägg mitt i en inspirationsvåg.... och typ... jobba lite istället..

Less...

Asså fan.... en är ju numer ::Dr Tee:: (Ja, hurra! osv)
Klarade disputationen på ca 4 timmar (har aldrig svettats så mycket tror jag!! Tre liter. Minst.) och fick till och med avhandlingen nominerad till nån typ av Universitetspris (Ja, hurra! igen. osv)

Men.. grejen är den att man inte är officiellt färdig förens man har lusläst sig igenom hela avhandlingen igen och rättat vartenda stavfel. Vartenda ett. På varenda en av de 232 sidorna...

Blääää

//  Tee  --  Planerar en kväll med Boardwalk Empires istället..

JAAAAA!!!!

Kan knappt förstå det. Efter drygt 4 års forskning har jag äntligen skrivit klart min avhandling.

Här i Storbritannien räcker det inte att bara sätta ihop sina publicerade artiklar och skriva en introduktion, utan, i typisk viktoriansk anda, måste man få ut en rejäl tegelsten, komplett med läderbindning med universitetets vapen i guldtryck på framsidan. Sedan, efter disputationen, får man gå till en stor ceremoni, där man har på sig en kåpa, och får ett pergament med namnet sitt på... :: No Joke::
Ja. Ofattbart.

Bild från avslutningsceremonin på mitt universitet. Värsta Hogwarts, typ.

Men hursomhelst, uråldriga ceremonier eller inte, nu är den inlämnad!! Disputerar i december, och kan KNAPPT VÄNTA!