Friday, 24 July 2015

Insikter, Utsikter


Gårdagens inlägg gick i stil med - Tjolahopp, där var jag tillbaka efter en fartfylld månad.

Men sanningen är lite mörkare än så.

Jag fick en ny insikt. Eller tja, ny och ny - Jag har alltid vetat att jag blir deppig lite då och då. Men när man svänger i humöret, så är det ibland svårt att komma ihåg hur det var innan. Hur kommer man ihåg lycka, när man är deppig, och vice versa?

Har ju skrivit här tidigare om hur tungt det känns ibland. Speciellt när man inte får positiv feedback från jobbet. Jag är ett praktexempel på någon som har dålig självkänsla - Mitt jobb är JAG. Går det trögt på jobbet är JAG en trög människa.  Jag är själhjälpsknarkare och försöker så gott det går att jobba upp bättre självkänsla. Men det är en farlig balansgång. Att tänka på att jag behöver bli bättre är i sig farligt. Om jag jobbar på att bli bättre, betyder inte det att jag är.... dålig?

Låg till sängs i två dagar. Minsta lilla tanke på att LIVET fortsatte utanför täcket och alldeles bakom mina fördragna gardiner, och jag fick en hink isvatten över mig. Med eld i. Rätt över både kropp och själ, alldeles förlamande. Brinnande, iskalla nervfiber. Helt oförmögen att gå.
Jag ramlade hela vägen ner och fick krypa upp igen. Önskar jag kunde komma ihåg att jag alltid kryper upp igen.
Jag låg i sked med K på soffan. Han höll mig hårt. De seniga pianospelarfingrarna tryckte hårt. liksom grep tag i, och fångade upp det sista av den slemmiga livsglädjen som varit på väg att rinna ur mig.

Jag hade slutat grina. Och jag sa: Jag undrar ibland varför mina depressiva perioder inte har maniska perioder imellan... Så där som bipolära har.

Han: Ee.... Du kan vara rätt så... manisk. Ibland.

Jag: Jaha.

Sånt är livet.
Och det är helt okej.



No comments:

Post a Comment