GENomskådad

Hon sätter sig framför datorn och knappar in adressen. Handflatorna är svettiga. En vag darrning.
Sidan laddas omedelbart.

GENomskåda!

Så löjligt glad titeln ser ut. Knalligt turkosa bokstäver på grå botten. En glad titel som döljer ett mörkt budskap?
Hon har aldrig förr använt sig av den nya tjänsten. Eller ja, ny och ny, den Amerikanska internetsidan har funnits i över ett år, men först nu har Sveriges riksdag klubbat igenom godkännandet av förslaget. Ända sedan regeringen sålde ut både justitiekanslern och justitieombudsmannen till privata bemanningsföretag har förslaget varit på gång, och fått stort intresse i media. Alla har haft något att tycka om den databas där alla sveriges medborgares gener ligger snyggt uppradade, och huruvida den ska vara tillgänglig för allmänheten. Självklart, tycker hon! Hon förstår sig inte på alla de som klagar. Alla människor är faktiskt inte lika, utan kommer med ett genetiskt bagage, och alla har rätt att kolla upp vem de till exempel arbetar för eller, som i det här fallet, vill dela sin kärlek med.



Det var bara tre dagar sedan hon träffade honom, på universitetets bibliotek. En riktig klycha! Hon hade tappat tre av sina böcker på sin väg tillbaka till sin lilla läshörna och som en gammaldags gentleman hade han plötsligt suttit på huk bredvid henne och hjälpt henne att plocka upp böckerna. " Så kan det gå! " hade han sagt klämkäckt, och hon hade rodnat. Hon rodnade alltid. Förbannat. Han hade givit henne ett brett leende och gått därifrån. Ett par timmar senare tänkte hon fortfarande på honom - de blå ögonen och det halvlånga lockiga håret som ramade in ett klassiskt vacker ansikte. När han sedan stod framför henne med en liten papperslapp i sin hand rodnade hon mer än någonsin. Ett telefonnummer. Med löfte om att träffas nästa dag hade han gått sin väg, och lämnat henne med hjärtklappning och klarrött ansikte i läshörnan. 

Dagen efter mötet hade varit som en dröm! Med kopiös handsvett - som fick fingrarna att slira runt på nummerskivan på den gamla retro-kobratelefonen - hade hon slagit numret redan på förmiddagen. Passade en lunch kanske? Det gjorde det. 

Han var perfekt. Pluggade psykologi precis som hon, men i året under henne. Gillade brittisk nittiotalspop, hundar och att se på Lynch-filmer. Skrattade med otroliga smilgropar. Lunchen på kafeet hade blivit middag på restaurangen över gatan och några öl på krogen halvvägs hem till henne. Hon ville inte låta honom gå. Så hon gjorde inte det heller. Med ett stort pilimariskt leende tog han emot inbjudan om en nattfösare i hennes lägenhet. 

Trots att det var mitt i tentaperioden hade de tagit ledigt hela nästa dag. Med huvudet på hans bröstkorg och hans hand lekandes med hennes hår hade de pratat om allt mellan mekanismerna bakom kognitiv psykologi och fördelen med hemlagad senap på varmkorv. 

Hon är kär. Så ofattbart kär. När väninnan imorse påminde henne om att gen-databasen var igång kunde hon inte hålla sig utan satt nu insmygen i sin vanliga läshörna med den bärbara datorn igång på bordet framför henne.

GENomskåda!

Orden nästan skar in i ögonen på henne. Det lät så smutsigt på något vis. Sm om Han skulle haft något att genomskåda. Som om hon inte kände, med hela sitt hjärta och sin kropp, vem han faktiskt var. Kände hans själ. Men det var väl ändå hennes rätt att få veta om det nu, mot all förmodan var så att han kom med ett genetiskt bagage! Eller? Nu när tekniken fanns att få veta, varför skulle man inte ta sig den rättigheten då?! Eller var det verkligen en rättighet? Med namn och personnummer på den vackraste själ hon någonsin mött inskrivet i den lilla rutan och med handen svävandes över enter-tangenten var hon inte längre så säker. Hon tryckte ner knappen och blundade.

Det som en gång är sett kan man inte göra osett. Det man gjort kan man inte göra ogjort. Sittandes med ansiktet gömt bakom sina uppdragna knän grät hon tysta tårar medan telefonen surrade på sängen bredvid henne. Men vem svarar på  ett samtal från en framtida alkoholist?